30 kubikmeter vårtecken

Kalla nätter, dagar med hög blå himmel och sol. Men inga verkliga vårtecken. Snödropparna slitna och smutsiga efter ett par omgångar snö. Påskliljorna knappt synliga i lövtäcket. I går eftermiddag ute på fälten med kikaren. Var är lärkan, var är tofsvipan? Inte här i alla fall. Kanske nere på strandbetena.

Men här är 30 kubikmeter vårtecken. En vacker syn. En bekräftelse på den eviga återkomsten så god som någon.

Nu kommer veden att ligga där ett tag, i den starka aprilsolen, innan den långsamt kommer att staplas under tak. En urgammal sysselsättning, som gjord för äldre män med behov av tankfull tystnad.

Ved

Jag förstår att det hos ett antal av denna bloggs läsare finns en, låt mig säga, nyfikenhet; kanske rentav en oro: hur går det med vedförrådet i år? Kommer Lennart att kunna lägga upp ett tillräckligt förråd inför den kommande vintern? Den vinter som sannolikt kommer att följa på den snart avslutade våren, den korta sommardrömmen och den långa, allt mörkare hösten.

Lugn, kan jag säga, bara lugn. Min vedleverantör tippade av tjugo kubikmeter för några veckor sedan, finaste björk, och med ett litet lagom dagligt pensum är redan nu tre femtedelar prydligt staplade.
Det blev ju ingen hård vinter, den sistlidna, så inför den nya eldningssäsongen kommer återigen mer än fyrtio kubikmeter fastmått ligga färdiga. Så vintern må bli som den blir.

För den som väntar på inlägg om min läsning kan jag bara säga att förutsättningen - läsning och eftertanke - sen en tid nästan helt saknas. Men lika sannolikt som att vintern kommer så kommer detta att förändras till det bättre. Förhoppningsvis före vintern.

Marcus Aurelius, förvandling, ved

Hösten är naturligtvis den perfekta årstiden för att läsa de gamla stoikerna, t ex Marcus Aurelius.

"Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande för den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?"

Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.

Bilden: > 40 kubikmeter fastmått. Må vinterkölden komma. 

Vacker stapel

Jag förstår om ni är några som undrar: hur går det med veden? Tack, bra. Lite mer än en fjärdedel av den kommande vinterns förråd är nu vackert staplat, och jag kommer att fortsätta.

För en man med ryggproblem är en sådan här aktivitet något mer än en praktisk angelägenhet. Den har djupa existentiella dimensioner. Man kan se den som en symbol för livskampen. Was ihn nicht umbringt, macht ihn starker, som Nietzsche skrev.

Idag följdes mitt arbete av katten, som snart tröttnade och la sig att sova i solen. Två sädesärlor trippade nyfiket fram och vippade med stjärten och såg ut som om de ville hjälpa till. Jag bedömde dem dock som alltför klena för uppgiften.

Ved

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

skriver Ekelöf.

Jag tror uppenbarligen på ett liv även under nästa vinter, skulle jag vilja tillägga.

Det är en vacker syn. Kluven och färdig pannved, björk med inslag av bok, i stark aprilsol.

Kallt

I morse var det nio minusgrader. På västkusten är det kallt, mycket kallt. Men det blåser inte, vilket gör att vi kan hålla 1800-talshuset varmt. Med en viss ansträngning.

Vedhantering och eldning är en ansträngning som jag gärna ägnar mig åt. Det för mig något närmare det djupt mänskliga som ligger i att anstränga sig för att tillfredsställa det urgamla behovet av att hålla sig varm.

Vi här i den rika enklaven av världen har i många avseenden avlägsnat oss från fysiska ansträngningar för att tillfredsställa grundläggande behov. Jag är inte säker på att det är så bra alltid. Världen för oss symbolanalytiker blir abstrakt, virtuell. Vi vinner bekvämlighet, men förlorar också något.

Jag stod i den låga eftermiddagssolen och betraktade vedstaplarna. Det kändes... bra.

Skapande meditation

Genom meditativt arbete i vårsolen rustar jag för kommande vinter.

Ved

Det hade inte regnat när jag kom hem från jobbet. Alltså fogade jag mig efter realitetsprincipen och klippte gräs. Och fortsatte med att stapla in lite av den ved som ska värma oss under den kommande vintern, ett på många sätt karaktärsdanande, lantligt sisyfosarbete.
Sen kunde jag läsa vidare i "Skumtimmen".
Den är annorlunda. En liten pojke försvinner ut i dimman på Ölands alvar på sjuttiotalet. Det antyds att en ökänd psykopat och brodermördare är skyldig, fast han vid den tidpunkten är död och begraven. Trettio år senare får pojkens morfar, snart åttio och bosatt på ett äldreboende, ett brev innehållande pojkens ena sandal och inleder en privatspaning. Pojkens mamma, fortfarande märkt av sorgen, kommer till Öland. En av morfaderns åldriga vänner dör under oklara omständigheter. Lever i själva verket den förmodade mördaren fortfarande? Mystiken tätnar, skuggorna från det förflutna kommer närmare. Tempot är lugnt, person- och miljöskildringen bra. Jag läser vidare...