"Det första man i ensamheten kommer till är uppgörelsen med sig själv och det förflutna. Det är ett långt arbete, det, och är en hel uppfostran i självövervinnelse. Men det är ju det tacksammaste studium att känna sig själv, om detta är möjligt. Man får visserligen anlita spegeln ibland, i synnerhet nackspegeln, ty eljes kan man inte veta hur man ser ut på ryggen."
En tyst och stilla Kristihimmelfärdsdag. Större delen av dagen är jag ensam. Jag städar och staplar ved. Plockar och röjer. Läser några sidor. Allt i långsam takt.
Går ner till betesmarken och gamla bron. Det regnade tjugo millimeter igår. Det är fuktigt i luften. Lite varmare idag. Det nysådda har kommit upp och lyser i gröna rader.
Jag beundrar ladusvalorna som pilar runt, när de dyker ner mellan alträdens grenar vid ån, flyger skickligt en decimeter över vattenytan. Ett dukat bord för dem, nu när regnet hänger i luften.
Ute på gärdet ser jag ett gravandspar. En storspov landar med en utdragen drill bland stenarna i betesmarken. Det är stilla. En bra dag.
Vem som skrivit de inledande raderna om ensamhet? Det får bli en litterär tävling. Som vanligt vinner man bara ovansklig ära. Det är en författare som jag inte läst på kanske trettio år, dumt nog, inser jag när jag bläddrar i den slitna, häftade volymen.
9 kommentarer:
Thoreau?
Lars G Nilsson sa ...
Strindberg, "Ensam"
Lars G: du vinner, igen. Mycket skickligt, tycker jag. Är du Strindbergsexpert? Jag hade nog aldrig associerat till Strindberg.
Jag kom under min ensamma dag igår att tänka på texter om ensamhet och mindes svagt att jag tyckt mycket om "Ensam". När jag tog vloymen ur hyllan föll den i två delar.
Lars G Nilsson sa ...
För ett par år sedan bläddrade jag lite förstrött i mitt eget bokhylleexemplar av "Ensam". Just då fastnade jag främst för det psykologiskt knivskarpa kapitel I, som berör tiden omedelbart före den kommande ensamheten. Den som inte känner igen något av sig själv i kapitel I är nog ingen människa av kött och blod!
"Ditt" citat (ur kapitel III) kände jag inte igen. Men det fick mig på rätt spår. Jag blev dock tvungen att googla (går snabbare än att leta i boken) för att få min misstanke bekräftad. Ofta kan man hitta citat ur kända böcker på nätet, genom att helt enkelt välja ut några ord i följd och söka på den motsvarande textsträngen.
Detta innebär att citattävlingar kan vinnas av illitterata personer som jag själv. Jag beklagar detta faktum, men ser ingen anledning att be om ursäkt.
För att återvända till "Ensam", så har Gunnar Brandell i en kommentar skrivit att boken skrevs som ett slags mental förberedelse inför den skrämmande ensamhet som Strindberg inom kort skulle tvingas till efter den nära förestående skilsmässan från Harriet Bosse.
Frivillig, tillfällig ensamhet, som Du skriver om, kan vara en välsignelse, men förr eller senare sätter biverkningarna in, som här lite längre fram i kapitel III:
"På tre veckor hade jag icke talat vid en människa, och därigenom hade min röst liksom lagts igen, blivit klanglös och ohörbar; ty när jag tilltalade jungfrun förstod hon icke vad jag sade, och jag måste uppprepa det sagda flera gånger. Då blev jag orolig; erfor ensamheten som en bannlysning; kom på den tanken att människorna icke ville umgås med mig emedan jag ratat dem. Och så gick jag ut, på aftonen. Satte mig i en spårvagn, bara för att känna det som om jag var i samma rum som andra. Jag sökte läsa i deras blickar, om de hatade mig, men läste endast likgiltighet. Jag hörde på deras samtal, som om jag var på en bjudning och hade rättighet deltaga i konversationen, åtminstone som åhörare. När det blev trångt, var det mig ett välbehag att med armbågen känna beröringen med en mänsklig varelse."
Den sista meningen är särskilt gripande, tycker jag.
Lars G,
tack för en (som vanligt) innehållsrik kommentar!
Du har inte funderat på att starta en blogg? Det skulle berika bloggvärlden en hel del.
Jag borde ta och läsa om Strindberg, tänker jag nu. Men herregud, när ska det hinnas med?
Ha, jag har ju boken på hyllan, i Nationalupplagan av Strindbergs samlade. Och där står det i kommentaren: "Den skrämmande avskildhet i vilken Ensams huvudperson lever saknade i stort sett motsvarighet i Strindbergs verklighet. Ett studium av hans korrespondens och av Ockulta Dagboken under de aktuella åren visar att han ingalunda var totalt isolerad utan att han umgicks med en utvald vänkrets."
Vad lär vi oss av detta? Inte att Strindberg "fuskade" som någon blajputte kanske skulle påstå, utan att han helt enkelt var en rasande god författare som kunde koka stora goda soppor på vardagslivets små spikar. Det är så att man blir avundsjuk.
Strindberg!
Lite sent ser jag din kommentar, Björn: Va? Har du inte läst - och memorerat - alla banden? :-) Strindberg var verkligen en stor författare. Fiktionen blev sanning.
Frövissoffan: Rätt, men lite sent… :-). Trevlig biblioteksblogg i Frövi!
Jag har läst det mesta (inte allt, för vem vill väl påstå att August var på topp alla dagar?) men inte memorerat innehållet måste jag erkänna. Bandet med Ensam och Sagor kom 1994 och jag bör ha läst det ganska snart därefter och sedan glömt detaljerna ... men jag har faktiskt en tanke om att läsa om hela nationalutgåvan från ena änden till den andra ... någon gång. Det blir några hyllmeter!
Skicka en kommentar