Zeno om tiden

"Tiden utför sin ödeläggelse enligt en given och grym plan, sedan fjärmar den sig i en välordnad procession av dagar, månader och år, men när den är så fjärran att den undgår våra blickar så försvinner dess ordning. Var timme söker då sin plats inom en annan dag och var dag sin inom ett annat år. Det är därför som ett år i minnet kan synas soligt som en enda lång sommar, medan ett annat är fullt av frossbrytningar. Och kallt och berövat allt ljus är det år där minnet inte förmår att sätta någonting på dess rätta plats: trehundrasextiofem dagar om tjugofyra timmar vardera, alla döda och begravna. En sannskyldig hekatomb.

Stundom tänds bland dessa döda år rätt vad det är ett bloss som belyser någon episod där man först nu upptäcker en sällsynt och balsamiskt doftande blomma ur ens eget liv."

Italo Svevo: Ytterligare bekännelser

Zenos ytterligare bekännelser

Jag återknyter bekantskapen med Zeno Cosini, när jag nu läser Italo Svevos "Ytterligare bekännelser", de efterlämnade kapitel som skulle utgjort en fortsättning på "Zenos bekännelser".

Ett citat, bara. Zeno är nu sjuttio år och reflekterar över de bekännelser han tidigare skrev ner för Doktor S.

Man kan tro att Svevo förutsåg vår tids biografiska trend inom skönlitteraturen...

"Stundom, då det känns som om en del av livet fattas mig, ger jag mig full av åtrå åstad för att söka finna den, men den går inte att återfinna. Jag vet också att den del som jag återgav inte alls är den viktigaste. Den blev viktigast i och med själva nedtecknandet. Och vem är jag nu? Inte han som levde, utan honom som jag beskrev. Ack! Det enda viktiga i livet är att samla sina tankar. När alla insett det med samma klarhet som jag kommer alla att skriva. Livet kommer att bli litteraliserat. Halva mänskligheten kommer då att ägna sig åt att läsa och studera vad den andra hälften har nedtecknat. Självbesinningen kommer att ta tiden helt i besittning, och därigenom kommer tiden att befrias från det verkliga fasansfulla livet. Och skulle den ena halvan av mänskligheten göra uppror och vägra att läsa den andra hälftens grubblerier, så mycket bättre. Var och en får då läsa sig själv. Livet kommer då att framstå mera klart eller mera dunkelt, men det kommer att upprepas, korrigeras och kristalliseras. Det kommer åtminstone inte att förbli vad det varit, utan mening, begravt i samma stund som det väckts, med dagar som går förbi, den ena den andra lik, och som tillsammans bildar år, årtionden, det alldeles tomma livet, i stånd endast att figurera som en siffra i en statistisk tabell över demografisk rörelse."

Italo Svevo: As a man grows older

Italo Svevo är mest känd för sin roman "Zenos bekännelser" (1923) (som jag skrivit om här), men han skrev tidigt två romaner, "Una vita" (1892) och "Senilità" (1898), som inte väckte någon som helst uppmärksamhet.

Men så fick Svevo en lärare i engelska hos Berlitz i Trieste, James Joyce, som läste "Senilità" och uppmuntrade Svevo att fortsätta skriva.

Någon har hävdat att Svevo stod modell för Leopold Bloom.

Jag har läst "Senilità" i engelsk översättning. (Titeln "As a man grows older" föreslogs av Joyce).

Emilo Brentano är tjänsteman på ett försäkringsbolag i 1890-talets Trieste. Han är ogift och oerfaren, snart fyrtio och lever ett inrutat och inskränkt liv tillsammans med sin syster. Han vantrivs med tillvaron och för att få något ut av livet förälskar han sig i Angiolina, en femme fatale som för att försörja sin familj odlar förbindelser med olika män.

Brentano lever i en fantasivärld, där han ska skapa om och förädla Angiolina, höja henne till sin egen nivå, samtidigt som han gör allt för att få ligga med henne. Hans mer erfarna konstnärsvän Balli ser hur han förleds och varnar honom, hans syster lider av hans ändrade liv där hon försummas, men i sitt självbedrägeri är han blind och döv och inte förrän systern ligger för döden förmår han bryta med Angiolina. Först då inser han att det är ett lugnt, småborgerligt liv utan passioner som han egentligen vill leva.

Brentano påminner om Cosimo Zeno. Samma inskränkta perspektiv, samma självupptagenhet och förvridna verklighetsuppfattning, samma pendling mellan självömkan och plötslig handlingskraft som närmar sig brutalitet. Gång på gång närmar han sig en insikt om det verkliga förhållandet, gång på gång ryggar han tillbaka, oförmögen att fatta ett beslut.

Det är en underhållande bok, med både bitande satir och humor och psykologisk insikt. Kanske, om man är otålig, lite väl långsam. Men på de avslutande femtio sidorna ökar tempot och man sträckläser.

Zenos bekännelser

Italo Svevos "Zenos bekännelser" är nog en av de roligaste böcker jag läst. Dess humor är underbar. Och som i all verklig humor bottnar dess komik i livets mörkare sidor.

Zeno Cosini söker hjälp hos en psykoanalytiker för att kunna sluta röka. Denne ber Zeno skriva ner en historisk analys av sitt rökbegär. Dessa anteckningar, som växer ut till en hel självbiografi, publiceras sedan av psykoanalytikern, som hämnd för att Zeno avbrutit behandlingen och för att få honom att återuppta den.

Platsen är Trieste, tiden är förra sekelskiftet, fram till första världskrigets utbrott.

Zenos far är en framgångrik affärsman. När han dör överlåts förvaltningen av affärerna till en trotjänare, Zeno tilltros inte förmågan att sköta dem. Han umgås i en rik familj med tre döttrar, bestämmer sig för att fria till den vackraste av dem, han avspisas, friar till den näst vackraste, avspisas, och gifter sig med den fulaste. Äktenskapet är inte olyckligt. Men Zeno är notoriskt otrogen.

Zenos anteckningar, som utgör boken, ger en oförblommerad bild av Zeno som totalt självcentrerad, svekfull, avundsjuk, impulsiv, självömkande och ständigt sysselsatt med att urskulda sig och finna ädla motiv för sitt handlande.

Han är hypokondriker, besatt av sin hälsa, eller rättare sin bristande hälsa.

"Hälsan analyserar inte sig själv, inte heller ser den sig i spegeln. Det är bara vi sjuka, som vet något om oss själva."

"Och jag gick triumferande min väg, övertygad om att jag led av diabetes."

Han känner skräck för tidens gång och åldrandet. Under bröllopsresan till Venedig luftar han sin oro.

"När dödsfruktan ansatte mig, vände jag mig till Augusta för att få tröst av henne, som när ett barn gjort sig illa i handen och sträcker den mot mamman att kyssa. Hon fann alltid nya ord att trösta mig med. Under bröllopsresan lovade hon mig ytterligare trettio års ungdom, och idag lovar hon mig lika mycket. Jag visste däremot redan att bröllopsresans underbara veckor märkbart hade fört mig närmare dödskampens fasa. Augusta kunde säga vad hon ville, räkneoperationen var snart gjord: för varje vecka kom jag döden en vecka närmare."

Det går ändå bra för Zeno. Han försöker hjälpa sin svåger i dennes affärer. De misslyckas båda två, men räddas av familjeförmögenheterna. Och de gånger han lyckas med något är det som när pilkastaren träffar mitt i prick, men inte på sin egen tavla utan på den bredvid.

I det sista kapitlet, som heter "Psykoanalys", har kriget kommit till Trieste. Zeno har skickat familjen i säkerhet till Italien. Hans psykoanalytiker befinner sig i Schweiz. Kapitlet är en uppgörelse med hela den psykoanalytiska idén.

"Men nu när jag vet allt, det vill säga att det bara rör sig om en idiotisk illusion, ett listigt knep som måhända fängslar gamla hysteriska fruntimmer, hur skall jag då kunna stå ut i sällskap med denne löjlige figur med en blick som han inbillar sig är forskande, och en inbilskhet som tillåter honom att hänföra alla fenomen här i världen till hans stora teori!"

Han säger om anteckningarna, om manuskriptet:

"Jag skulle kunna skriva om det med verklig klarsynthet nu, ty hur skulle jag kunna förstå mitt liv, när jag inte kände till det här sista skedet? Kanske har jag levat så många år endast för att förbereda mig för detta."

Zeno känner sig frisk, trots krämpor.

"Det är som om jag först nu definitivt frigjort mig från min hälsa och min sjukdom."

För den enskilda människan gäller att "till skillnad från andra sjukdomar är livet alltid dödligt. Det finns ingen bot för det." Boken mynnar ut i ett slags försoning med livets villkor.

Detta trots de sista sidornas märkliga, globala undergångsvision.

Som jag läser den är bokens grundläggande tema tiden och tidens obönhörliga gång. Människan tror sig fri att handla och styra och ställa; i själva verket är vi tidens fångar.

Sic Transit Gloria Mundi

Jag känner inte Gloria Mundi personligen, men hon används ju ofta som exempel på att all jordisk skönhet förgås, så jag tar mig friheten att anspela på henne här. Minns ni Novemberrosen? Så här ser den ut nu.

Vi kom iväg lite för sent på dagens skogsvandring från Ängens gård mellan Kalvsjön och Valasjön, runt Grytsjön och Rörsjön, ner mot Skärbäck och förbi Lillsjön, så när vi kom ner till vägen vid Angkärr var det redan skymning. När vi sen kom till bilen var det mörkt. Men inget går upp mot den goda känslan i kroppen efter nästan tre timmars vandring.

Vid Rörsjön lade vi märke till detta funktionalistiska nybygge uppe i ett kalhygge med utsikt över sjön

För övrigt är mitt läsande inne i ett mycket långsamt flytande tempo. Jag är ungefär halvvägs genom Italo Svevos "Zenos bekännelser" och jag vill egentligen inte komma framåt fortare. Jag läser med fascination om den odrägligt självcentrerade Zeno Cosini, notorisk otrogen äkta man med en kvinnosyn som med dagens mått lämnar en hel del övrigt att önska. Han är så fast i sina inbillningar att jag tror att den bedragna hustrun Augusta egentligen genomskådar honom och vinner i det långa loppet. Vi får se.

Italo Svevo: En kort sentimental resa

Italo Svevo (1861-1928) efterlämnade ett ofullbordat manuskript, "En kort sentimental resa", som jag nu läst i en utgåva från Pontes förlag. Översättaren, Vibeke Emond, skriver i en kommentar att "Många kritiker har påpekat likheter mellan Aghios och Zeno, och det har talats om Aghios som en andlig bror till Zeno".
Så det här kanske kan ses som en läsning i väntan på läsandet av "Zenos bekännelser"?

Det är i alla fall en underbar liten bok.

Herr Giacomo Aghios, en ängslig, osäker och i grunden mycket ensam äldre man, får chansen att under en resa med tåg från Milano till Trieste fly från familjelivet, som för honom är fyllt av komplikationer. Han känner sig instängd i familjen.
"Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam." Han ser fram emot resans frihet.
Men friheten på tåget är bedräglig, här finns ju medpassagerare, som genom sin blotta närvaro och än mer i samtal utmanar Aghios dåliga självkänsla och vi får följa hans inre liv, hans tankar och reflexioner och under resan. Han vill väl, men råkar illa ut.
Det är mycket underhållande.
Som dessa tankar om skillnaderna mellan hundarnas liv och människornas:

"De [hundarna] är radikalt olika oss, vi som tittar medan de nosar, så det är underligt att det mellan oss och dem har uppstått en så intim relation, till vår stora lycka och säkert på grund av en missuppfattning från hundens sida. [...]
Hundens ärlighet har sin grund i hans viktigaste sinne, luktsinnet. Hans sätt att uppfatta får honom att tro att varje bedrägeri här i världen genast kommer att upptäckas, för han ser inte de bedrägliga ytorna, han analyserar tingens verkliga själ, deras lukt. [...]
En ärlig värld alltså, lukternas värld. Det tycks dock vara så att den avlägsnar sig mer från verkligheten än linjernas och färgernas värld. Den stackars hunden är alltid den som blir lurad därför att han är dåligt informerad. Emellertid besparas han en viss smärta. Ingenstans är han en främling. Hans sinnelag är huvudsakligen sällskapligt. Varje tillfälligt möte blir genast intimt, och de mest privata delar erbjuds nosen för en undersökning. Att undanhålla dem är en verklig ohövlighet som framkallar den våldsammaste reaktion. Så mycket naturligare liv än vårt!"