En vecka nu har jag burit med mig och läst i en liten (70 sidor), glest tryckt bok om hjärnforskning och filosofi, Wolf Singers "Från hjärna till medvetande" (Daidalos, 2010). Singer är neurobiolog och vill ge en naturvetenskaplig, strikt materialistisk, bakgrund till utvecklingen av de mentala processer som bland annat gör att vi upplever oss att ha ett jag, med en fri vilja.
Det är en oerhört intressant bok. Det är populärvetenskap när den är som bäst. Föredömligt koncentrerat. En perfekt bok för alla som vid relativt hög ålder fortfarande intresserar sig för existentiella frågor.
Jag ska bara nämna ett tema.
Singer menar att det mänskliga självmedvetandet, jagupplevelsen, är en social konstruktion:
"...kulturella konstruktioner, sociala attributioner som skapats genom en dialog mellan olika hjärnor och därför omöjliga att förklara genom studier av enskilda hjärnor."
Man kan alltså inte "se" något "jag" när man neurobiologiskt beskriver hjärnan.
Under utvecklingens gång uppstod den mänskliga förmågan att kunna "sammanställa modeller över tillståndet i andra hjärnor", det man kallar "theory of mind". Detta ledde till en interaktion människor emellan, en "upprepad ömsesidig spegling", vars lärprocesser modifierade neuronala strukturer i hjärnan, vilket ledde fram till upplevelsen av ett själv, ett jag.
Det autonom jaget har alltså en neurobiologisk bas. Singer menar (därför?) att den fria viljan är en illusion:
"I de neurobiologiska beskrivningarnas referenssystem finns det ingen plats för objektiv frihet eftersom nästa handling, nästa tillstånd i hjärnan alltid är förutbestämt av det närmast föregående."
Det tror jag är ett fundamentalt felslut. Och i det samtal med filosofen Lutz Wingert, som avslutar boken, kommer denne med invändningar mot Singers extrema determinism och då tvingas Singer att modifiera sin ståndpunkt.
9 kommentarer:
Jag är psykolog och det är väldigt spännande att följa forskningen om hjärnan. Medvetandet är ett område som är så komplext att ju mer de forskar desto fler nivåer och funktioner hittar de, utan att riktigt kunna göra kopplingen till helheten - ännu. Det är då som det blir lätt att ta till "svart eller vitt"-tänkandet, dsv. frågor som t ex den fria viljan. Ser man bara till nervcellers kommunikation mellan varandra blir tolkningen i mina ögon ganska sluten. Medvetandet och den fria viljan? Jag ser i mitt dagliga arbete tankens kraft, känslans kraft och relationernas kraft och känner vördnad inför det som är mänskligt. Jag har inga bevis för det, neuronmässigt, men jag tror på den fria viljan. Under vissa omständigheter kan en individ eller flera, fatta beslut som är helt banbrytande och normbrytande.
Liselotte,
i den avslutande diskussionen verkar Singer bara mest tycka att humanvetenskaperna alltför lite beaktat neurobiologins landvinningar. Och som svar på frågan om genernas styrande roll säger han att "den sortens fatalism är ödesdiger och förbiser att erfarenheter och kunskaper spelar en viktig roll i utvecklingen av våra hjärnfunktioner." Och: "vi påverkas av den kulturella miljön också. Hjärnan är ett öppet, formbart system..."
Jag tänker mig gärna att det är som Ekelöf skriver någonstans, att själen är kroppens insida och att kroppen är själens utsida...
"Existentiella frågor" - finns det något mera menigslöst? Vem är jag? Varför är jag här? Vad är meningen med livet? Vad händer sedan? För min egen del vet jag svaret på alla dessa frågor men jag har verkligen inte tid att ägna mig åt att grubbla på dem.
"Den fria viljan är en illusion" - det är naturligtvis möjligt att allting är en illusion. Men så länge vi lever i den får vi väl anpassa oss. Min vilja är fri. I den mån den inte är det så beror det på andra människor, bristande ekonomiska resurser, hälsoskäl e.dyl. Men i stort sett är det jag som bestämmer.
Det vara bara det jag ville säga.
Bengt O:
Existentiella frågor är väl oftast av den typ som du nämner: "Vem är jag? Varför är jag här? Vad är meningen med livet? Vad händer sedan?" - och då håller jag med dig - de är "meningslösa" att ställa. Där finns inga hållbara svar. Annat än för egen del, förstås. (Men vet du verkligen svaret på alla dessa frågor?)
Jag borde ha använt en annan term för de ting Singers bok tar upp till diskussion. Sådana saker som vad det innebär att vara en människa och i vad mån vi är fria själar eller styrda av biologi eller omständigheter, det tål däremot att tänkas på. Om man gör det, eller i vad mån man gör det, är väl en fråga om läggning. Hos mig är det en drift. Dumt nog, kanske.
( nu hoppas jag det går bättre )
Jag tycker det är roligt med existentiella frågor och just därför tycker jag inte det är meningslöst. Ungefär som det meningslöst att gå på Liseberg om man inte tycker det är roligt. Fast Liseberg tycker jag förstås inte är så roligt, men så är jag ju inte på Liseberg, men på en blogg som berör existentiella frågor, ett val jag har gjort. Vi väljer olika och är olika, så därför kan jag egentligen endast prata för mig själv.
Som jag ser det, har jag inom mig ett jag som är oföränderligt, det känns ungefär som om mitt jag betraktar sig själv genom eller i en sorts spegel. Så länge jag minns har känslan av att betrakta sig själv varit den samma, nu som när jag var 3 år och sat på potten och rökte min första cigarett. Från "speglat" ser jag däremot ett annat jag, mitt ego, mitt "underjag" eller min personlighet, motsatsen till det oföränderliga jag alltså. Detta föränderlige jag är naturligtvis till stor del en social konstruktion, men det som är oföränderligt kan ju av samma grund inte vare det eller hur. Det mesta av det som jag (det föränderliga) gör, gör jag utan att tänka, av vane kan man säja, men ändå gör jag dagligen många medvetna val: skall jag ta smör på brödet eller skall jag inte, skall jag äta på Börjes Grill eller House Ming, är min mamma kines så väljer jag kanske House Ming har min pappa medlem av SD väljer jag kanske Börjas Grill. Men jag kan välja att göra något helt annat. Och det är det fria val, ett val jag har varje sekund. Så jag tror det är precis som annan Singer (IB) säjer: we most believe in the free will, we have no choise.
Mvh Ole
Ole,
tack för din kommentar.
I det dagliga livet lever vi väl som du säger med en visserligen föränderlig, men given personlighet och med ansvar för våra val. Allt annat vore i praktiken ganska krångligt, inte minst juridiskt.
Men när man tar del av hjärnforskning och tänker lite, då blir det komplicerat. Och mycket intressant.
Vi är väl många ändå som med Goethes Faust (??) klagar så här:
"Ack, tvenne själar bo i detta bröst,
Och bägge vilja skilda banor vandra"
(Mer bevandrade i världslitteraturen får rätta mig...)
En fundering bara: du kommer visserligen från ett betydligt mer frigjort land än Sverige, men var det verkligen så att du vid tre års ålder satt på pottan och rökte din första cigarett?
Jo jag vet alla svaren, fast bara för mig själv förstås. De kan sammanfattas i följande citat från en favoritfilosof och en favoritförfattare:
"I Yam What I Yam and That's All That I Yam"
"There ain't no myskery of life: ya gits born an' that's all there is to it"
"Jag har aldrig förstått, sade Rostfria Karlsson, vad det skulle tjäna till att livet hade en mening. Alltsammans skulle bara bli ännu mera arbetsamt."
Jag menar faktiskt allvar.
...Ja, någon vuxen person tyckte det var roligt att ge mig en cigarett i munnen, men eftersom jag fick rök i ögonen och tappade cigaretten som brände mig, gissa var, innan den slocknade i potten, avstod jag från fortsatt rökning i många år.
rökning på 50-talet
Bengt O,
man måste ändå inse att bakom den store filosofen Karl Alfreds avslipade sentenser ligger åratal av grubblande. Så även hos en mindre ande som Torgny Lindgren…
Ole,
:-) …. kanske skapade den danska frigjordheten en del trauman ändå? Reklamfilmen är helt underbar, förstås...
Skicka en kommentar