Hur ska jag kunna minnas allt?

Börjar jag bli gammal och glömsk på riktigt? Jag undrar. Kanske. I alla fall, jag läste ett inlägg på Einar Jacobssons alltid läsvärda blogg Rapsodi, om ett stycke i Villy Kyrklunds "8 variationer" som tangerade den aktuella debatten om artificiell intelligens. 

Eftersom jag inte hittade boken i mina hyllor lånade jag den på Stadsbiblioteket. Och började läsa.

Det gick snabbt upp för mig att det här har jag läst förut. 

En sökning i min långsamma blogg gav snabbt vid handen att så var det. Dessutom hade jag skrivit om ett annat av styckena. För nio år sedan. 

Den långsamma bloggen är på ett sätt en extern lagringsplats för mina läsefrukter. Sedan 2008 finns de där, notiser och funderingar och en och annan analys. Mycket vatten har runnit under broarna. Hur ska jag kunna minnas allt?

Vad jag skrev om Willy Kyrklund var detta:

Gud sitter på trottoarkaféet.

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.     

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                     

                                                                         *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

Jaget en social konstruktion

En vecka nu har jag burit med mig och läst i en liten (70 sidor), glest tryckt bok om hjärnforskning och filosofi, Wolf Singers "Från hjärna till medvetande" (Daidalos, 2010).

Singer är neurobiolog och vill ge en naturvetenskaplig, strikt materialistisk, bakgrund till utvecklingen av de mentala processer som bland annat gör att vi upplever oss att ha ett jag, med en fri vilja.

Det är en oerhört intressant bok. Det är populärvetenskap när den är som bäst. Föredömligt koncentrerat. En perfekt bok för alla som vid relativt hög ålder fortfarande intresserar sig för existentiella frågor.

Jag ska bara nämna ett tema.

Singer menar att det mänskliga självmedvetandet, jagupplevelsen, är en social konstruktion:

"...kulturella konstruktioner, sociala attributioner som skapats genom en dialog mellan olika hjärnor och därför omöjliga att förklara genom studier av enskilda hjärnor."

Man kan alltså inte "se" något "jag" när man neurobiologiskt beskriver hjärnan.

Under utvecklingens gång uppstod den mänskliga förmågan att kunna "sammanställa modeller över tillståndet i andra hjärnor", det man kallar "theory of mind". Detta ledde till en interaktion människor emellan, en "upprepad ömsesidig spegling", vars lärprocesser modifierade neuronala strukturer i hjärnan, vilket ledde fram till upplevelsen av ett själv, ett jag.

Det autonom jaget har alltså en neurobiologisk bas. Singer menar (därför?) att den fria viljan är en illusion:

"I de neurobiologiska beskrivningarnas referenssystem finns det ingen plats för objektiv frihet eftersom nästa handling, nästa tillstånd i hjärnan alltid är förutbestämt av det närmast föregående."

Det tror jag är ett fundamentalt felslut. Och i det samtal med filosofen Lutz Wingert, som avslutar boken, kommer denne med invändningar mot Singers extrema determinism och då tvingas Singer att modifiera sin ståndpunkt.