What good are the arts?

Jag kunde inte låta bli att lägga Virginia Woolf åt sidan och börja läsa John Careys "What Good Are the Arts?"
Det är Oles fel... (Tack för tipset, Ole!).

Första kapitlet heter "What is a work of art?".
Det är ingen enkel fråga. Carey försöker hitta ett svar. Han menar att frågan inte ens kunde ställas före 1700-talet. Först då började man skilja ut kulturella, skapande verksamheter och produkter. Konsten skildes från livet och estetiken uppkom som en särskild teoretisk verksamhet.
Immanuel Kants "Kritik der Urteilskraft" utgjorde startpunkten för en mängd fruktlösa försök att ringa in vad ett konstverk är, det ena mer djupsinnigt än det andra.
Konstverket är av gudomlig art, det innehåller en djupare sanning, det utvecklar vår finaste sensibilitet och gör oss rentav till bättre människor.
Allt detta avfärdar Carey.

Hans slutsats är att vad som helst kan vara ett konstverk. Vad som helst som någon kallar ett konstverk. Om det så bara är så för denna enda person.
Men då protesterar alla konstkritiker, konsthistoriker, esteter och bildade människor!
Och visst, det gäller att lyckas med att ta plats i den etablerade konstvärlden, i det system som hallstämplar ett verk som ett äkta konstverk.
Men i realiteten kan faktiskt vad som helst klassas som konst, bara systemet, marknaden för konst, införlivar det.
Från Duchamps pissoar till Hirsts haj i formaldehyd.
Återigen protester från de konstkunniga: tänk på det fina som konsten innehåller och vill förmedla till mänskligheten, konstnärens djupa insikter i... ja, i någonting.
Carey svarar: Skapade ting innehåller ingen inneboende, en gång för alla fastställd och överförbar mening. Meningen skapas genom betraktarens tolkning.
Carey är inte nådig mot konstmarknadens spekulationsekonomi. Han skriver rappt och raljerande och ganska elakt. Men också glasklart och förnuftigt.

Andra kapitlet ställer frågan: "Is 'high' art superior?". Är klassisk musik och konst, seriös litteratur bättre än populärkultur, bättre än masskultur?
Svaret blir: nej. Carey menar att det inte finns några rationella skäl till att betrakta finkultur som bättre än populärkultur.
Att tala om en högre kvalitet hos finkulturen vittnar bara om värderingar och fördomar hos förespråkarna. Det är de värderingarna och fördomarna som talar när någon säger att upplevelsen av ett finare konstverk är mer värt än det av ett annat, av lägre dignitet.
Den enes upplevelse är inte mer värd än den andres.

Så länge Carey skriver om konst är det inte svårt för mig att hänga med och i mycket hålla med.
Så även när det gäller musik. Jag har en stark personlig upplevelse av Allan Petterssons sjunde symfoni - och av vissa av Tina Turners låtar.

Men är Vikingarna och Ekelöf lika bra?

Jag ska läsa vidare och ser fram emot sista delen, där Carey (jag anar en motsägelse här) "make out the case - admittedly personal and subjective - for the superiority of literature to other arts, by considering how it works on us, and by reference to documented cases of its power to change people."