Virgina Woolfs "Ögonblick av frihet"

I kväll ägnar jag en timme åt de sista sidorna i "Ögonblick av frihet". När jag slår igen boken är det inte utan ett visst vemod. Jag har lärt känna en människa, en stor författare och en människa, med alla de drag av bättre och sämre slag som vi alla har. Det går inte att sammanfatta min läsning mer än så just nu.

Allt vävs samman i Virginia Woolfs dagböcker.
Påskdagen 24 mars 1940 skriver hon:

"Och det är uppfriskande och föryngrande att se de täta guldgula stånden med krokus och de gröna narcisserna som inte spruckit ut än, och höra mina Ashehamråkor släppa sina hesa krax i den klibbiga luften. Kvistsamlandet har börjat och det pågår medan alla kanoner riktas in och laddas och ingen vågar trycka av. Inte ett ljud i kväll som lockar fram människors tårar. Jag minns det häftiga ymniga regnet en kväll strax före kriget som fick mig att tänka på alla gråtande män och kvinnor."

Sen bryter kriget ut på allvar. Och dagboksanteckningarna blandar krigshändelserna med notiser om det alltmer inskränkta livet på landet i Rodmell. Besök i det bombade London, överflygningarna. Oro för den väntade tyska invasionen. Förberedelser för självmord i garaget. Ransoneringen av mat och bensin. Evakuerade barn.
Makarna Woolf dras in i det sociala livet i byn. Notiser om den vulgära, obildade underklassen. Perioder av kreativitet som avlöses av bottenlös förtvivlan och depressioner. Jag ser för mig hur Virginia Woolfs ansikte hårdnar, gröps ur av inre och yttre tryck. Omdömena om andra människor, som genom åren kunnat vara både bitska och försonande, blir nu allt hårdare.
Sista anteckningen i boken är från 24 mars 1941.
Den 28 mars skriver hon avskedsbrev till Vanessa och Leonard, går över de våtmarker där hon så ofta promenerat, ner till floden Ouse och dränker sig.
Hennes aska begravs under de stora almarna vid Monks House, de som paret Woolf döpt till Leonard och Virginia.