Gunnar D Hansson: "Tapeshavet"

Vinter och låg sol. Inte mycket snö, men vackra drivor på vägen bort mot Gamla bron och beteshagen, för några dagar sedan. Då var det kallt. Sedan kom snöblandat regn in från väster, som övergick i regn och rejält mildväder. Västkustvinter, slaskvinter.

Jag fick Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers, 2018) i julklapp. Jag har läst och lagt åt sidan för förnyad läsning. Läst igen och igen och igen. Jag blir aldrig färdig med den, verkar det som. Det är en märklig bok.

Även om jag inte är färdig, så kan jag inte låta bli att skriva ner några rader här...

Tapeshavet skapades vid västkusten under en värmeökningsperiod för 6000 år sedan. Strandlinjen höjdes när havet steg och landhöjningshastigheten minskade. I Bohuslän bildades musselskalbankar, om vilka Linné skrev att de "här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många liv lefwat i werlden." Boplatser översvämmades. I dessa skalbankar har många fornfynd gjorts.

Om bland annat detta handlar "Tapeshavet". Detta och mycket, mycket annat. Det är en kökkenmödding: två avdelningar dikter samsas med kortare eller längre prosatexter om geologi, arkeologi, klimatförändringar, poetik, botanik, lokalhistoria, släkthistoria och dagboksanteckningar. Allt koncentrerat till Bohuslän och mest till halvön Härnäset.

På bokens bakre flik står det att den tematiserar "ett slags samtida (pre-apokalyptisk) krympande tomhet utifrån en konkret geografisk avgränsning". Vilket väl är ett sätt att uttrycka det.

Redan den inledande dikten kan sägas ge en anvisning hur man ska läsa boken.

"De enskilda fynden är av begränsad betydelse för
denna dikts ämne. Liksom för skolutflykter i trakten.
Det viktiga är den samlade mängden av fynd
från ett och samma ställe. Av sådant som tjänat ut,
benkrokar som brutits av, hasselnötter som knäckts,
flintavslag, ja, allt möjligt som en gång var mänskligt möjligt.
Alltså tillfälliga glimtar och milda effekter av sådant som en gång
varit helare än delarna och just nu denna dikts ämne.
Delar av ett system, men vilket? Ett återvändande i mer
skadad form än de rimmade ordåterkomsterna i villanellan,
ett från början italienskt herdeversmått som också
aristokratin och dess skalder fann roande och användbart.

Och i den fantastiska dikten Österöd finns ett slags skapelseberättelse, utan någon Gud.

"Världen bara fortsatte och fortsatte, också
här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom
på överenskommet datum i mars månad,
grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop."

Överhuvudtaget läser jag "Tapeshavet", i all dess mångsidighet, med alla sina utvikningar, som att här upprättas en förbindelse med det som skedde då, för 6000 år sedan, översvämningen, trangressionen, de radikalt förändrade livsvillkoren, och nutidens skeenden:

"Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,
men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen
har femtiotusen arter försvunnit, sju miljarder
människor behöver ringa minst tre gånger om dagen."

Inte så att här ges någon lösning eller någon tröst.

"Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider.'
Vad göra? Fortsätta att gå vägen längs. Tills den upphör.
Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda
att hålla sig till. Det visste redan urkineserna."

Nu står boken i hyllan, till vänster om läsfåtöljen. Det är bara att sträcka ut handen och läsa igen.

What good are the arts?

Jag kunde inte låta bli att lägga Virginia Woolf åt sidan och börja läsa John Careys "What Good Are the Arts?"
Det är Oles fel... (Tack för tipset, Ole!).

Första kapitlet heter "What is a work of art?".
Det är ingen enkel fråga. Carey försöker hitta ett svar. Han menar att frågan inte ens kunde ställas före 1700-talet. Först då började man skilja ut kulturella, skapande verksamheter och produkter. Konsten skildes från livet och estetiken uppkom som en särskild teoretisk verksamhet.
Immanuel Kants "Kritik der Urteilskraft" utgjorde startpunkten för en mängd fruktlösa försök att ringa in vad ett konstverk är, det ena mer djupsinnigt än det andra.
Konstverket är av gudomlig art, det innehåller en djupare sanning, det utvecklar vår finaste sensibilitet och gör oss rentav till bättre människor.
Allt detta avfärdar Carey.

Hans slutsats är att vad som helst kan vara ett konstverk. Vad som helst som någon kallar ett konstverk. Om det så bara är så för denna enda person.
Men då protesterar alla konstkritiker, konsthistoriker, esteter och bildade människor!
Och visst, det gäller att lyckas med att ta plats i den etablerade konstvärlden, i det system som hallstämplar ett verk som ett äkta konstverk.
Men i realiteten kan faktiskt vad som helst klassas som konst, bara systemet, marknaden för konst, införlivar det.
Från Duchamps pissoar till Hirsts haj i formaldehyd.
Återigen protester från de konstkunniga: tänk på det fina som konsten innehåller och vill förmedla till mänskligheten, konstnärens djupa insikter i... ja, i någonting.
Carey svarar: Skapade ting innehåller ingen inneboende, en gång för alla fastställd och överförbar mening. Meningen skapas genom betraktarens tolkning.
Carey är inte nådig mot konstmarknadens spekulationsekonomi. Han skriver rappt och raljerande och ganska elakt. Men också glasklart och förnuftigt.

Andra kapitlet ställer frågan: "Is 'high' art superior?". Är klassisk musik och konst, seriös litteratur bättre än populärkultur, bättre än masskultur?
Svaret blir: nej. Carey menar att det inte finns några rationella skäl till att betrakta finkultur som bättre än populärkultur.
Att tala om en högre kvalitet hos finkulturen vittnar bara om värderingar och fördomar hos förespråkarna. Det är de värderingarna och fördomarna som talar när någon säger att upplevelsen av ett finare konstverk är mer värt än det av ett annat, av lägre dignitet.
Den enes upplevelse är inte mer värd än den andres.

Så länge Carey skriver om konst är det inte svårt för mig att hänga med och i mycket hålla med.
Så även när det gäller musik. Jag har en stark personlig upplevelse av Allan Petterssons sjunde symfoni - och av vissa av Tina Turners låtar.

Men är Vikingarna och Ekelöf lika bra?

Jag ska läsa vidare och ser fram emot sista delen, där Carey (jag anar en motsägelse här) "make out the case - admittedly personal and subjective - for the superiority of literature to other arts, by considering how it works on us, and by reference to documented cases of its power to change people."