"Books! 'tis a dull and endless strife"

Jag började läsa "What good are the arts?" i tron att författaren skulle argumentera för att etablerad kultur inte har så stort värde, att amatörism var lika bra, eller att man lika gärna kunde odla sin trädgård eller lyssna på Svensktoppen.

Men Carey visade sig i grund och botten vara en förespråkare för litteratur i allmänhet och klassisk litterär kanon, särskilt engelsk, i synnerhet.

Vad är det då som gör litteraturen bättre än andra konstarter?
Till skillnad mot annan konst kan litteraturen kritisera sig själv, skriver Carey.

"Literature ... can totaly reject literature, and in this it shows itself more powerful and self-aware than any other art", och Casey exemplifierar med citat av Sartre, John Milton och - här - Wordsworth:

Books! 'tis a dull and endless strife:
Come, hear the woodland linnet,
How sweet his music! On my life,
There's more of wisdom in it.

Vidare:

"Literature is not just the only art that can critizeitself, it is the only art, I would argue, that can critize anything, because it is the only art capable of reasoning.
(min kursivering) Och: "only literature can moralize."

Och hur olika och motstridigt skönlitteratur kan belysa olika moraliska frågor och konflikter exemplifieras med analyser av Thomas Browne, Ben Johnson, Jonathan Swift, Jane Austen, George Eliot och Joseph Conrad, m fl.

Analysen visar, menar Carey, att litteraturen har en förmåga att visa på verklighetens komplexitet och få oss att inse att det inte finns några rätta svar på dessa frågor, bara människor i olika tider som kommer fram till olika svar, där det ena inte utesluter det andra, utan bidrar till den växande fonden av mänsklig erfarenhet.

Så till slut kommer alltså Carey fram till att det är litteraturen - och bara litteraturen - som genom sina inneboende egenskaper, genom att den använder det språk med vilket vi tänker, formulerar drömmar, når insikter, ser alternativ, tränar vår inlevelseförmåga, osv, att det bara är litteraturen som kan hjälpa människor att - i bästa fall - bli, om inte bättre, så i alla fall klokare, människor.
Men det visste jag ju redan.

"...my judgements are camouflaged autobiography..."

I inledningen till andra delen av "What good are the arts" summerar Casey vad han hittills kommit fram till:

"So far this book has questioned the existence of absolute values. It has argued that to call something a work of art is to express a personal opinion. There is no transcendental category, occupied by 'true' works of art. Consequently, debates about whether this or that object belongs to such a category are meaningless. It has argued, too, that since other people's states of mind are inaccessible to us, we have no means of evaluating them. It is self-deception to imagine that our feelings, when we are in contact with what we consider 'true' art, are more valuable than the feelings others derive from 'low' or 'false' art at all. Indeed, to claim that our feelings are, in an absolute sense, more valuable than someone else's (as opposed to simply more valuable to us) does not make sense, and would not do so even supposing we could have complete knowledge of another person's consciousness. It might, in theory, be possible to demonstrate that exposure to certain kinds of art makes people better - or worse. However, eveidence for this, though ernestly sought, has to date proved elusive."

Mycket kort så är mitt intryck av första delen att Casey inte är relativist när det gäller kvalitet hos konst och kultur. Vad han däremot angriper är den elitism som uttrycks i värderingen av upplevelser. Där är han relativist. En stark upplevelse orsakad av en banal svensktoppslåt är inte en sämre upplevelse än den orsakad av Bachs Konsert för två violiner i D-moll.
Casey är ett slags kulturdemokrat.

Och när jag nu ger mig i kast med del två, "The case for literature", så visar han sitt rätta ansikte: folkbildarens, som vill föra den goda litteraturen till folket.

"I shall also try to show why literature is superior to the other arts, and can do things they cannot do. Just in case anyone should sieze on these aims as inconsistent with the relative cast of the first part of my bok, let me emphazise that all the judgements made in this part, including the judgement of what 'literature' is, are inevitably subjective."

Hur ser han då på litteratur? Jo:

"My definition of literature is writing that I want to remember - not for its content alone ... but for itself: those particular words in that particular order. Like all criticism of art or literature my judgements are camouflaged autobiography..."

Det är just så man ska läsa: det som talar till en, det som är nödvändigt, det som till slut ingår i ens självbiografi...

What good are the arts?

Jag kunde inte låta bli att lägga Virginia Woolf åt sidan och börja läsa John Careys "What Good Are the Arts?"
Det är Oles fel... (Tack för tipset, Ole!).

Första kapitlet heter "What is a work of art?".
Det är ingen enkel fråga. Carey försöker hitta ett svar. Han menar att frågan inte ens kunde ställas före 1700-talet. Först då började man skilja ut kulturella, skapande verksamheter och produkter. Konsten skildes från livet och estetiken uppkom som en särskild teoretisk verksamhet.
Immanuel Kants "Kritik der Urteilskraft" utgjorde startpunkten för en mängd fruktlösa försök att ringa in vad ett konstverk är, det ena mer djupsinnigt än det andra.
Konstverket är av gudomlig art, det innehåller en djupare sanning, det utvecklar vår finaste sensibilitet och gör oss rentav till bättre människor.
Allt detta avfärdar Carey.

Hans slutsats är att vad som helst kan vara ett konstverk. Vad som helst som någon kallar ett konstverk. Om det så bara är så för denna enda person.
Men då protesterar alla konstkritiker, konsthistoriker, esteter och bildade människor!
Och visst, det gäller att lyckas med att ta plats i den etablerade konstvärlden, i det system som hallstämplar ett verk som ett äkta konstverk.
Men i realiteten kan faktiskt vad som helst klassas som konst, bara systemet, marknaden för konst, införlivar det.
Från Duchamps pissoar till Hirsts haj i formaldehyd.
Återigen protester från de konstkunniga: tänk på det fina som konsten innehåller och vill förmedla till mänskligheten, konstnärens djupa insikter i... ja, i någonting.
Carey svarar: Skapade ting innehåller ingen inneboende, en gång för alla fastställd och överförbar mening. Meningen skapas genom betraktarens tolkning.
Carey är inte nådig mot konstmarknadens spekulationsekonomi. Han skriver rappt och raljerande och ganska elakt. Men också glasklart och förnuftigt.

Andra kapitlet ställer frågan: "Is 'high' art superior?". Är klassisk musik och konst, seriös litteratur bättre än populärkultur, bättre än masskultur?
Svaret blir: nej. Carey menar att det inte finns några rationella skäl till att betrakta finkultur som bättre än populärkultur.
Att tala om en högre kvalitet hos finkulturen vittnar bara om värderingar och fördomar hos förespråkarna. Det är de värderingarna och fördomarna som talar när någon säger att upplevelsen av ett finare konstverk är mer värt än det av ett annat, av lägre dignitet.
Den enes upplevelse är inte mer värd än den andres.

Så länge Carey skriver om konst är det inte svårt för mig att hänga med och i mycket hålla med.
Så även när det gäller musik. Jag har en stark personlig upplevelse av Allan Petterssons sjunde symfoni - och av vissa av Tina Turners låtar.

Men är Vikingarna och Ekelöf lika bra?

Jag ska läsa vidare och ser fram emot sista delen, där Carey (jag anar en motsägelse här) "make out the case - admittedly personal and subjective - for the superiority of literature to other arts, by considering how it works on us, and by reference to documented cases of its power to change people."