onsdag 17 december 2008

Konsumtionsliv

Jag har börjat läsa den gamle sociologen Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv" (Daidalos 2008).
Som vanligt är han outröttlig och genial i sin analys, nu av den konsumism som i vår konsumtionsdrivna ekonomi ersatt den "normala" konsumtionen med ett aldrig helt tillfredsställt springande i konsumtionsekorrhjulet, som aldrig får stanna, för då brakar allt samman. Det är vår moraliska plikt att konsumera och att göra vägen från inköp till soptipp så snabb som möjligt.

Ett lite långt citat från första kapitlet (som en utmaning - orkar vi längre läsa längre texter på nätet?:
"Även om konsumtionssamhället bygger sitt mål på löftet att tillfredsställa mänskliga begär i en utsträckning som inget annat samhälle i det förflutna kunde uppnå eller ens kunde drömma om att uppnå, förblir löftet om tillfredsställelse förföriskt bara så länge begäret förblir otillfredsställt; och ännu viktigare, så länge kunden inte är "fullständigt tillfredsställd" ; det vill säga så länge som begären som motiverade och satte igång sökandet efter tillfredsställelse och gav upphov till de konsumistiska experimenten inte tros ha blivit sant och fullt tillfredsställda.
Precis som de lätt tillfredsställda "traditionella arbetarna" - som inte skulle gå med på att arbeta mer än vad som var nödvändigt för att kunna fortsätta att leva som vanligt - var en mardröm för det framväxande "produktionssamhället", skulle de "traditionella konsumenterna", styrda av gårdagens välkända behov och beredda att blunda för och hålla för öronen mot betena och locktonerna från varumarknaden för att kunna följa gamla rutiner och hålla fast vid sina vanor, förebåda slutet för konsumtionssamhället , för konsumtionsvaruindustrin och för konsumtionsmarknaderna. En låg tröskel för drömmar, enkel tillgång till tillräckligt mycket varor för att nå denna tröskel, och en tro på objektiva gränser för "genuina" behov och "realistiska" begär som det är svårt eller omöjligt att förhandla om: de är de mest skrämmande motståndarna till den konsumtionsorienterade ekonomin och bör därför förpassas till glömskan. Det är just icke-tillfredsställandet av begären och den orubbliga, ständigt förnyade och förstärkta övertygelsen att varje successivt försök att tillfredsställa dem har misslyckats helt eller delvis, lämnar mycket övrigt att önska och kan lyckas bättre än det som gjordes innan, som är svänghjulen i den konsumtionsinriktade ekonomin."
Vi ska konsumera, men vi ska aldrig bli nöjda den vara vi köper annat än för en kort tid. Den ska snabbt förlora sin förmåga att tillfredsställa behovet och då ska vi ersätta den med en ny. Och så vidare, om och om igen.
"Förutom att vara överskottets och slöseriets ekonomi är konsumismen därför en bedrägeriets ekonomi. Den satsar på konsumenternas irrationalitet, inte på deras initierade och nyktra beräkningar; på att väcka konsumistiska känslor, inte på att odla förnuftet."

21 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Jag skulle kunna dra lite svintrist nationalekonomisk teori här men avstår - ingen blir gladare av det. Gamle Bauman är intressantare och läsvärdare. En intressant blogg drivs av Birger Schlaug (jämnårig med mig!). Den tar ofta upp de här frågorna, och i Aftonbladet idag har han också en artikel.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4010672.ab

Vill man spetsa till det kan fråga om det är värst att det går åt helsicke för nuvarande ekonomiska system eller för mänskligheten? Systemet behöver oss, vi kanske klarar oss utan systemet, men är det villigt att frivilligt avgå?

Lennart Erling sa...

Schlaugs artikel är verkligen en god illustration till Baumans mer teoretiska resonemang...
Och din blixtsnabba kommentar en illustration av vad som skiljer nya medier från gamla...
Tack, Björn!

Björn Nilsson sa...

Snabb och snabb, egentligen känner jag mig lite sömnig och trög så här på mörka eftermiddagen och funderar på om jag verkligen skall skriva en jättebloggpost om Ali Esbatis synpunkter på statsägande eller låta saken bero. Det är ju knappast ens radikalt längre.

Ibland funderar jag på vad som hade hänt om August Strindberg haft tillgång till den här PC-teknologin och nätet men samtidigt varit samma gamla produktiva surgubbe som tidigare. Då hade det nog blivit 1968 i stället för 68 band i Samlade Verk, och samlingsbanden med korrespondens hade väl krävt skylift om man ville ha in dem i våningen!

Inre exil sa...

Tack för tipset! Nu har jag själv beställt boken. Kan ju inte tänka mig viktigare läsning i juletid.

Anonym sa...

"Systemet" som Björn Nilsson talar om är ju vi människor, eller hur? Somliga hoppas att de pågående kriserna (ekonomi och miljö) ska få människorna i systemet att se till att systemet slår till bromsarna. Men jag tycker mig inte se några tecken på att folk i grunden vill avstå från konsumismen.

Björn Nilsson sa...

Nja, människor kan leva i väldigt olika "system" (ekonomi/materiell bas + kultur) men ändå vara människor. Såväl de sista stenåldersgrupperna på vår planet som de mest högteknologiska ingenjörerna är ju människor!

Anonym sa...

Jo, Björn, visst är det så, men man kan ju inte bortse ifrån att det system vi har nu består av människorna i det - och det är bara människorna i det som kan göra något åt det - t.ex. sluta konsumera på så sätt som Bauman och Schlaug beskriver.
Den springande punkten är om vi vill det?

Björn Nilsson sa...

Människorna föds in i ett system (med ekonomi + kultur alltså), de kan ändra systemet så långt fantasin räcker, men inte längre än vad systemets egna resurser (där har vi naturen!) tillåter. Med andra ord är förändringar genom mänskliga aktiviteter möjliga, men inte hur som helst. ... Och då kan vi ju vara eniga om frågan: vill vi det, hur långt sträcker sig vår fantasi och vår insikt om naturens möjligheter och gränser?

Anonym sa...

Och hur långt kan vår fantasi sträcka sig under den nya religionens - konsumismens - regim? När kan människan ta sig tid och ro att sitta stilla och grunna på livet?

Björn Nilsson sa...

Med tanke på den oerhörda propaganda som krävs för att inte konsumtionen skall avta så kan väl "när" kanske inträffa tillsammans med eftertankens kranka blekhet i januari när alla julrester ätits upp?

Anonym sa...

Då måste vi ju börja jobba igen för att tjäna mer pengar för att konsumera mera!
(Är det dålig bloggetikett att hålla på och debattera på det här sättet på Lennarts blogg, tro?)
Ordverifieringen säger refugin - det passar utmärkt för mina känslor inför julhandeln!)

Lennart Erling sa...

Hej Lena och Björn!
Lena - nej, det är bara roligt att min blogg skapar meningsutbyten... Fortsätt! Jag kommer att blanda mig i när jag inte befinner mig i grottekvarnen för att tjäna pengar till konsumtion ;-)...

Björn Nilsson sa...

Jäklar Lennart, du hann före mig. Jag skulle bara fixa till lite i köket för att sedan gå in och skriva följande ungefär: "Jag tror säkert att Lennart ler förnöjt i sitt västsvenska Tusculum när den intellektuella sfären diskuterar hans bloggerier." Men du hann ju före alltså.

Om alla köpstrejkar går kapitalismen åt pipan ännu snabbare och konsumistterrorn kan avfärdas. Redan nu har väl fattiga människor (om vi uttrycker det liberalt) "valt" att inte konsumera så mycket denna jul. Själv sabbar jag alltid julhandeln genom att ordna årets julklappar under sommaren, för övrigt.

Inre exil sa...

Idag fick jag boken. Lade mig genast raklång på sängen och började läsa. Två saker noterade jag omgående: att han skiljer på konsument och konsumist - den förra köper det som är livets nödtorft (maten, kläderna etc) och den senare alla de "onödiga" eller rent av "lyx"-produkter som håller den ekonomiska hjulapparaten igång. Och det andra var: att konsumismens förutsättning är avlägsnandets, sopornas konst. Den som inte ständigt kasserar sina möbler, kläder, ja kanske rentav bilar och hus, blir inte delaktig i konsumismen och är därför en usel medborgare som ingen kan lita på. Det senare har jag själv tagit fasta på för länge sedan. I ett gömsle slipper man konsumismens locktoner och kan vara lycklig med det man har (dvs tak över huvudet, kläder, en bra säng, böcker och musik - ja, och lite mat förstås). I Finland finns det ett sällskap för "sämsta tänkbara människor". Kanske skulle man bilda ett sällskap för "usla konsumenter"?
God helg på er allihopa! Thomas

Anonym sa...

Usla konsumenters sällskap går jag genast med i!
WV säger panks, det verkar också passa bra.

Björn Nilsson sa...

Jag köpte efter viss vånda nya skor, men det betraktar jag som en långtidsinvestering. Å andra sidan misstänker jag att skotillverkarna helst vill prångla ut dojor som går sönder så snabbt som möjligt eller blir urmodiga på nolltid, så att folk måste köpa nya. Måste? Nä, jag håller dom kort.

Trevlig helg på er Lennart, Lena och Thomas (Thomas "Fabrik" Nydahl?)

Lennart Erling sa...

Innan även jag lägger mig och läser vidare i "Konsumtionsliv" (med den energi man har efter en arbetsdag...)
vill även jag bara säga trevlig helg till er alla! Men under kommande lediga dagar blir det mer tid till läsning och även till skrivande. Och, Björn, ja, Thomas romandebut har jag i hyllan. Jag har ett speciellt minne av den, som jag kan återkomma till...

Inre exil sa...

Usch snälla, tala inte om den pinsamma boken. Den var frukten av mina tre år på Nordsjö färgfabrik i kombination med den idyllisering av det proletär som fanns i dåtidens vänsterrörelse, alldeles särskilt kring Gnistan och Fibban. Så låt den vila och kalla den helst inte "roman". Idag betraktar jag den som en skrivövning, daterad 1975!
Nu är det tidig lördag och dags att sova.

Lennart Erling sa...

OK, Thomas,jag ska inte tala om "Fabrik" - bara säga att den överlevt alla utrensningar genom åren (och limbindningen håller fortfarande när jag bläddrar idag). Den påminner mig om hur jag själv stod i den Oktoberbokhandel jag ansvarade för och lätt avundsjuk tänkte att det var ju jag som skulle skriva den nya proletärromanen, inte den där jäkla Nydahl...
Till Bauman och "Konsumtionsliv" återkommer jag när tid ges!

Inre exil sa...

Tack Lennart, då förstår jag!
Själv var jag 1977-78 anställd i Oktoberbokhandeln i Malmö, blev sedan placerad i Albanien som platsansvarig. När Kina och Albanien bröt med varandra tog jag ställning för det lilla Albanien. Därmed var det slut på jobb i Oktoberbokhandeln och jag uteslöts ur Svensk-albanska föreningen och ur SKP där jag hunnit vara medlem ytterst kort tid. Ja, visst var det lärorika år, då mellan 1975 och 1978, jag ångrar inte att jag var med, och dessutom lärde de åren mig vaksamhet mot alla former av totalitära ideologier.

Björn Nilsson sa...

Måste erkänna att det enda jag gjorde för Oktoberbokhandeln var att handla där, och medlem i någon vänstergrupp var jag inte även om sympatierna låg åt det hållet. Som självständig socialist behövde jag inte känna något särskilt tryck att ha den ena eller andra åsikten utan jag nöjde mig med att hålla klassikerna i handen.

Men det har ju inte så mycket med konsumismen att göra, annat än att Marx ju hade en del intressanta synpunkter på varornas kvalitetsförsämring under kapitalismen. Matvaror som blandades ut med väldigt konstiga tillägg, eller kostymer som gjordes dubbelt så fort som tidigare men blev sjabbiga dubbelt så fort som tidigare också.