Vinterkräksjukan avlöstes av influensa. Febern gör att jag inte kan läsa. Däremot kan jag se på film. Medan vårsolen lyser därute ser jag tre, fyra filmer om dan.En av filmerna, Sling Blade , fick mig att fundera över skillnaden mellan film och litterär prosa.
Storyn i Sling Blade är att Karl, som suttit inspärrad på klinik sedan han som fysiskt och psykiskt misshandlad, mentalt efterbliven elvaåring mördat sin mor och hennes älskare, blir utskriven och återvänder till sin hemstad. Han finner sin plats, jobbar med motorer, blir inneboende hos en kvinna, vars tolvårige son blir hans vän. Det är en varm skildring av ett, trots allt, tillåtande amerikanskt småstadsliv.
Men kvinnan har en pojkvän, Doyle, som är ett parodiskt destillat av alla negativa mänskliga egenskaper: en dominant, supande, reaktionär, misshandlande och kränkande homofob, som hatar allt avvikande och genast börjar hacka på Karl.
Man förstår att något kommer att hända.
När Karl till sist lugnt och stilla hugger ihjäl honom med välslipat rotorblad till en gräsklippare gör han det för pojkens och kvinnas skull. Han har under sin vistelse på kliniken läst bibeln och det är därifrån hans rättviseideal hämtats.
Det märkliga var att jag på något sätt tyckte att Doyle förtjänade det.
Filmen hade impregnerat mig på ett sätt som litterär prosa inte kan.
Filmen hade gjort tänkandet åt mig och planterat det i mig. Den litterära prosan kräver mer av mig. Den tid det tar att läsa ger också tid till eftertanke.
Är jag emot filmen som konstnärligt medium? Nej, absolut inte. Den ställer bara andra krav på den som ser filmen än den som läser texten.
Har jag fel?
7 kommentarer:
Den där filmen verkar ha ett antal budskap, av vilka det för mig obehagligaste är: en gång mördare alltid mördare. Fanns det ingen öppning för en annan utgång?
Nej, jag tror inte det. Filmen har till en början drag av en solskenshistoria om vänskap och rehabilitering, men den mörka bakgrunden finns där. Och Karl är en biblisk hämnare. Det finns en del scener där hans sätt att kommuncera med omvärlden får en att förstå att det här inte kommer att gå väl.
Han är en skadad människa. Och filmen väcker verkligen frågor om skuld och ansvar.
Jag gillar inte Bibeln ...
Nej, den kan användas till vad som helst...
Nu har du fått mig att fundera så mycket på filmen att jag måste se den igen! ;-)
Men det gör jag inte. Jag återvänder till Sebald.
På väg att blir frisk, alltså?
;-)
Nja, febern är envis, men inte så hög att jag inte kan läsa. Skriver detta i vargtimmen när hostan driver mig upp i sittande ställning...
"Saturnus ringar" är verkligen bra.
Jag är inte så svag för film. Inte för litteratur heller. Jag berörs dock av båda. Filmen talar ett annat språk än litteraturen. Har jag nånsin gråtit över en bok? Aldrig, vad jag vet. Men över en film. Många gånger, tom. över samma film flera gånger. Den senaste filem jag grät över var Isao Takahatas mäktiga krigsepos "Grave of the Fireflies". Har jag någonsin gapskrattat när jag läst en bok? Inte vad jag vet, kanske småfnittrat. Men över en fil? Massor av gånger! Min favorit i humorgenren är Steve Martin, som är otroligt komisk i t.ex. "Mitt andra jag". Samma sak med skräcklitteratur; har jag någonsin blivit så skräckslagen att jag inte vågat läsa vidare? Inte vad jag vet. Däremot har jag stängt av en film av ren skräck eller obehag. Så visst är det skillnad på på intellektuell upplevelse och emotionell upplevelse.
Krya på dig!
Skicka en kommentar