Vertigo

Avslutade läsningen av W. G. Sebalds "Vertigo" med den bestämda känslan att jag måste göra en omläsning. Det har varit så mycket annat på sistone. Jag har inte kunnat läsa koncentrerat i längre perioder, med det flyt i läsningen som uppstod när jag läste "Austerlitz" och "Saturnus ringar". Beror det på mig, på läsomständigheterna eller på texten?
"Vertigo" består av olika delar. Jag skrev om den inledande delen om Stendahl den 23 april. Denna del och den tredje delen, "Dr K. takes the waters at Riva", som handlar om Kafkas besök på en italiensk kurort, skiljer sig från del två, "All'estero", och den sista delen, "Il ritorno in patria".
Den sista delen är den mest lättillgängliga. Berättaren åker från Italien till sin hemby i en bayersk alpdal, som han inte besökt på trettio år. Han bosätter sig på värdshuset och skriver om minnen från sin barndom och om människoöden och händelser i byn. Det är bitvis mycket fascinerande.
Del två lämnar mig mer förbryllad. Berättaren åker till Italien för att komma över en svår period i livet, oklart vad det svåra innebär. Sen följer ett flackande mellan Venedig, Verona och Riva; det är mycket miljöer, många utvikningar, oro, missöden, sammanträffanden - som i "Saturnus ringar" - men utan att magin hos denna bok uppstår.
Men kanske är det jag som hamnar fel, jag vet inte.