Vinterkräksjukan avlöstes av influensa. Febern gör att jag inte kan läsa. Däremot kan jag se på film. Medan vårsolen lyser därute ser jag tre, fyra filmer om dan.En av filmerna, Sling Blade , fick mig att fundera över skillnaden mellan film och litterär prosa.
Storyn i Sling Blade är att Karl, som suttit inspärrad på klinik sedan han som fysiskt och psykiskt misshandlad, mentalt efterbliven elvaåring mördat sin mor och hennes älskare, blir utskriven och återvänder till sin hemstad. Han finner sin plats, jobbar med motorer, blir inneboende hos en kvinna, vars tolvårige son blir hans vän. Det är en varm skildring av ett, trots allt, tillåtande amerikanskt småstadsliv.
Men kvinnan har en pojkvän, Doyle, som är ett parodiskt destillat av alla negativa mänskliga egenskaper: en dominant, supande, reaktionär, misshandlande och kränkande homofob, som hatar allt avvikande och genast börjar hacka på Karl.
Man förstår att något kommer att hända.
När Karl till sist lugnt och stilla hugger ihjäl honom med välslipat rotorblad till en gräsklippare gör han det för pojkens och kvinnas skull. Han har under sin vistelse på kliniken läst bibeln och det är därifrån hans rättviseideal hämtats.
Det märkliga var att jag på något sätt tyckte att Doyle förtjänade det.
Filmen hade impregnerat mig på ett sätt som litterär prosa inte kan.
Filmen hade gjort tänkandet åt mig och planterat det i mig. Den litterära prosan kräver mer av mig. Den tid det tar att läsa ger också tid till eftertanke.
Är jag emot filmen som konstnärligt medium? Nej, absolut inte. Den ställer bara andra krav på den som ser filmen än den som läser texten.
Har jag fel?
