Något som bidrar till fascinationen hos Carl Fries böcker från medelhavsvärlden är fotoillustrationerna.
Fries reser på femtio- och sextiotalen och även om texten i sig förflyttar läsaren i tiden, så gör de svartvita fotona det ännu mer.
Som här. Bildtexten lyder: Vid brunnen i Genzano.
Förstora bilden och lägg märke till affischerna. Är det inte Gramsci till vänster och Togliatti till höger?
Jag tror det står 1921-1951 därunder. Och på muren till vänster, en valaffisch för kommunistpartiet till kongressvalet?
Men se framförallt kvinnorna och barnen som hämtar vatten i den kommunala brunnen. Deras ansikten.
Och kärlen som de hämtar vatten i, deras form. Amforor. Kvinnan och flickan till vänster, med avvaktande blickar mot fotografen. Kvinnan och flickan till höger mer öppna, flickans frimodiga leende. Barnets grimas. Det tunga, vattenfyllda kärlet vilande på flickans höft. Hennes kappa. Pärlhalsbandet i linningen.
Fries var där, hans kamera fångade bilden av ett ögonblick i dessa människors vardagsliv.
Vi ser på dem. De finns där. De kommer att finnas där att se på så länge avbildningen existerar.
Som om tiden och döden inte fanns.
Bilden ur Carl Fries: Europas morgon - en medelhavsbok. Wahlström & Widstrand, 1974.
4 kommentarer:
Bra text. Fin bild.
Söta människor. Man skulle inte vilja se någon av dem hoppa runt i Berlusconis tävlingsprogram.
Tack!
Nä, herregud, Berlusconi...
Ett mycket intressant foto- så väl fångat av fotografen (och väl textat av dig). Ett ögonblick som stannat kvar i historien. Det är en alldeles speciell och underlig känsla att titta på gamla foton. I synnerhet sådana som är så här levande.
Ingrid,
ja, ibland är det så att ett foto, som ju bokstavligen är ett dött, fruset och oföränderligt ögonblick, vid ett längre, ingående betraktande plötsligt kan öppnas och nästan bli levande, genom våra tankar och funderingar. Som om vi kunde förflytta oss i tiden.
Skicka en kommentar