XVII
Glöm aldrig att du är en av personerna i ett skådespel och spelar den roll som dess Författare har gett dig. Vill han att spelet ska vara kort, blir det kort, vill han att det ska vara långt, blir det långt. Vill han att du ska spela en tiggares roll, ska du gestalta den så bra som möjligt. Samma sak om det gäller en lytt, en härskare, en olärd. Det är din sak att spela den roll du fått bra; att välja roll åt dig är en Annans sak.Vi reagerar naturligtvis mot dessa Epiktetos rader. Socialt speglar de ett fastlåst, konservativt klassamhälle, inte vårt samhälle av frihet och rörlighet, av lika möjligheter för alla. Och någon allsmäktig Författare tror vi inte på. Men när vi ser på våra liv - kan vi inte ibland få känslan av hur svårt det är att bryta mönstret, att lämna vår roll?
Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.
3 kommentarer:
Epiktetos verkar ligga nära den hinduiska fatalismen, multikulti fanns ju redan på den tiden :)
Sen kom 1600-talet; livet en dröm, eller livet som teater. Jag har alltid gillat Shakespeare som filosof; det gällde att "spela" vilken vald roll som helst med bravur.
Men fatalismen var ruckad från och med då, eftersom rollen inte var dikterad, utan fungerade mer som en persona. Det betyder att det fanns ett flytande något innanför, som delvis var oåtkomligt. Detta något, som i postmodernismen försvann i det olidliga "jagets konstruktion" och annat skit.
Medan i Epiktetos version allt står stilla på ytan, hierarkiskt.
Kan inte låta bli att associera till monarkin och dess rollspel med sin fasta förankring i det synsätt Epiktetos ger uttryck för. Men visst sträcker sig spelet till allas våra liv, och vem har inte någon gång lagt på sig själv onödiga begränsingar, tvekat inför något för att det inte tyckts ha passat den egna rollen?
Tack för era kloka kommentarer!
Det är egentligen märkligt, att man kan läsa en författare som skrev för snart tvåtusen år sedan och hitta saker att fundera på, som om han skrev i dag.
Det framgick väl inte riktigt, men orden om vårt samhälles frihet, rörlighet och lika möjligheter för alla skulle vara kryddade med en stor dos ironi... Frihetsgraden i Sverige är dock stor. Så kan t ex kungen och hans barn kliva av, om de hade modet.
Det jag mest fastnar för hos Epiktetos är nog hans realistiska syn på det "naturgivna", t ex livslängden. Och så, kanske framför allt, det att vi inte ska bry oss så mycket om det vi ändå inte kan göra något åt. Eller tänka på hur våra föreställningar om världen kan styra oss åt helt fel håll.
Skicka en kommentar