En eftersläng till onsdagens vandring.
Berggrunden här ute vid Bua bildades för kanske 1750-1400 miljoner år sedan, läser jag*.
Inlandsisen har sedan slipat av den några gånger, havsytan har höjts och sänkts. (Vi bor f. ö. där Tapeshavets strandlinje låg för 7000 år sedan, 4 kilometer från nuvarande havsstrand).
Jag är nog inte ensam om att känna ett lugn i denna miljö. Sten och hav och himmel. Vågornas slag mot stranden, den sparsmakade vegetationen. Ljuset. Ett slags öppenhet som påverkar sinnet. Inget insmickrande, en kärv skönhet.
För några timmar kan man glömma det moderna livets alla bekvämligheter - och besvärligheter.
Kanske slog sig jägar- och fångstfolk ner just här, när de kom söderifrån efter att isen dragit sig undan.
Vi rör oss där de rörde sig och tiden är ingenting. När som helst kan de dyka upp bakom klipphällen.
*Karl-Olov Gustasson: Varbergsbygdens naturhistoria. i: Varberg - en kommuns historia, 1993.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar