Och allt skall vara kärlek

Jag läste Kristian Lundbergs "Yarden : en berättelse" (2009) i februari förra året och jag läste den snabbt rakt igenom, under en dag. (Och skrev om den här). Det var som om boken krävde det av mig.
Det var en djupt personlig bok.
Om Lundbergs minst sagt fattiga och trassliga bakgrund, präglad av moderns sinnessjukdom och Lundbergs kraftiga drogmissbruk och om hur han mirakulöst räddas av litteraturen och språket, av författarskapet och blir intellektuell medelklass och hur han nu genom en skatteskuld faller rakt ner igen till den underklasstillvaro han en gång lämnat, till skitjobb och slitjobb.

Det var också en allmängiltig bok, ett socialreportage inifrån om utsatta papperslösas dolda värld av rättslöshet.
Men - jag skrev också att det inte var någon klassresa bakåt; det var snarare ett återbesök under ett år.

Nu har jag läst "Och allt skall vara kärlek" (2011), som är ett slags uppföljare, om man så vill - samma historia dras ett, nej, ett par varv till, utvinns nya aspekter (med en hel del återanvänt).
Över huvud taget arbetar Lundberg mycket med omtagningar och upprepningar och språket ligger nära poesin.

Även det här en mycket läsvärd bok och även nu läser jag på alltför snabbt och jag borde väl göra en omläsning innan jag skriver, men… tiden… Det får bli några notiser i alla fall.

Om Lundbergs religiösa synsätt, t ex. I "Yarden" fanns en del sådant; den här boken fylld av religiösa vändningar och symbolik.
Lundberg ser återvändandet till kroppsarbete som ett slags  botgöring, något han måste gå igenom för att sona sin skuld till den värld han en gång lämnat, till alla dem som gick under istället för honom.

Det som är nytt är att han nu skriver om kärleken, om den kvinna som han svek och förnedrade för tjugo år sedan, när han var på botten (men som han alltid älskat), och som nu tagit kontakt med honom igen, som en räddande ängel i dödsskuggans dal. De möts i en kärlek som han nu har förmågan att ta emot och att ge, som han äntligen förtjänar. Han vill skriva om berättelsen om sitt liv, om vem Kristian Lundberg är, nu med denna kärlek som gör bilden hel.

Jag kan inte säga att den religiösa kontext som Lundberg skriver in sin historia i stör mig, nej, det är något man bara kan acceptera; det här ju är ett konstverk.
Men jag delar inte det här sättet att se på en livshistoria, inte ens en sådan som Lundbergs. Jag ser den mer i krassa sociala och psykologiska termer. Jag skriver "termer", inte "förklaringstermer".

Det är under alla förhållanden en bok som berör.
Om skräcken hos den som varit längst därnere för att hamna där igen.
Om en fars oro för vad han kan ha lämnat i arv till sonen.
Om känslan av att inte riktigt höra hemma där man är. Av att inte ha någon tillhörighet.
Om att ständigt hemsökas av sitt förflutna, att brottas med det.
Om kärleken som en nåd.
Men också om att nå befrielse från det förflutna.
Lundberg frågar en vän och får ett enkelt svar:

"Hur länge måste jag vara hemsökt av den berättelsen?" Han undrar vilken berättelse jag menar. Och jag försöker förklara.: "Den om min mor, om min far, om hur det hela tog sig ut." Han svar kommer jag aldrig att glömma eftersom det öppnade för det som jag nu närmar mig: "Är det inte dags att flytta hemifrån?"