Vid brunnen i Genzano (som om tiden och döden inte fanns)

Något som bidrar till fascinationen hos Carl Fries böcker från medelhavsvärlden är fotoillustrationerna. 

Fries reser på femtio- och sextiotalen och även om texten i sig förflyttar läsaren i tiden, så gör de svartvita fotona det ännu mer. 

Som här. Bildtexten lyder: Vid brunnen i Genzano.

Förstora bilden och lägg märke till affischerna. Är det inte Gramsci till vänster och Togliatti till höger?

Jag tror det står 1921-1951 därunder. Och på muren till vänster, en valaffisch för kommunistpartiet till kongressvalet?

Men se framförallt kvinnorna och barnen som hämtar vatten i den kommunala brunnen. Deras ansikten. 

Och kärlen som de hämtar vatten i, deras form. Amforor. Kvinnan och flickan till vänster, med avvaktande blickar mot fotografen. Kvinnan och flickan till höger mer öppna, flickans frimodiga leende. Barnets grimas. Det tunga, vattenfyllda kärlet vilande på flickans höft. Hennes kappa. Pärlhalsbandet i linningen.

Fries var där, hans kamera fångade bilden av ett ögonblick i dessa människors vardagsliv. 

Vi ser på dem. De finns där. De kommer att finnas där att se på så länge avbildningen existerar. 

Som om tiden och döden inte fanns.

Bilden ur Carl Fries: Europas morgon - en medelhavsbok. Wahlström & Widstrand, 1974.

Scopofili (PS till Sontag)

Karin Johannisson skriver i en intressant krönika i dagens DN (i skrivande stund inte på nätet) om "scopofili" - vår visualiseringsbesatta tids (sjukliga) begär att bli sedd. Bildmedierna dominerar vår verklighetsuppfattning, till den grad att vi till slut inte kan uppleva oss själva annat än utifrån, som en bild: "slät yta utan sprickor".
Hon skriver om "bildfetischismen", om privata ultraljudskliniker som erbjuder föräldrabio med fostret i tredimensionella rörliga bilder, om hjärnscanning som visar "tankar, känslor, minnen lögner och sexuella preferenser som vackert infärgade fält."
Men vad är det som synliggörs? Skapar bilderna mening bara för att vi kan se dem?

Johannisson frågar om det inte är bättre att använda våra scopofila böjelser till något enklare: till att se andra. Verkligen se dem.

"Även om ögat alltid varit kungen i sinnenas hierarki och förknippats med intellekt och rationalitet, har det samtidigt varit nyckeln till känslor som empati.
För den ambitiöse medborgaren i 1700-talets Europa var förmåga att uppfatta andras lidande centralt. Att se en tiggares sår och bölder skulle vara som att känna samma sår på sin egen kropp. Det var just denna känslans blick som födde dåtidens stora tolerans- och jämlikhetstanke."

Den sista meningen kan jag inte riktigt hålla med om. Och hur är det i dag, när vi översköljs av mediernas bilder av lidande?