Här på den halländska landsbygden har snöfallet övergått i regn. Det är grått och slaskigt och lite ruggigt, kanske två plusgrader. Jag lyssnar på nyheterna och tänker på Giacomo Leopardis dikt "Ginsten", som jag skrev om här.
[...] Till dessa nejderborde den komma, vilken hänfört plägarmänniskans villkor prisa, och begrundahur stort en kärleksfull natur bekymrarsig om vår ras. Här kunde han värderaoch mäta kraftfullhetenhos detta släkte som den stränga ammanmed en lätt rörelse, och utan varsel,delvis förgör på några få minuter,och en blott obetydligstarkare rörelse kan lika plötsligtförinta helt och hållet.På dessa stränder ser jagutmålad mänsklighetensstorartade och progressiva framtid.
2 kommentarer:
Inkastade i den dagsaktuella situationen, som vädjar mer till medkänslan, tycker jag, än till poetiska och filosofiska förnumstigheter, ter sig Leopardis starka versrader en aning – magstarka. Lite kallhamrade och cyniska. Ett skadeglatt ”vad var det jag sa”. Det är hursomhelst inga rader jag skulle vilja recitera för någon av alla de tusentals människor som drabbats av denna oerhörda katastrof.
Willy Lorens
Jo, så kan de säkert uppfattas, vid en hastig läsning.
Men jag reciterar inte dessa rader för den japanska katastrofens offer.
Jag associerade till Giacomo Leopardi och länkade till det tidigare, lite längre inlägg där jag försökte läsa dikten i sitt sammanhang, i ljuset av Leopardis djupa misstro mot upplysningens tro på oändliga framsteg, som innebär att människans beroende av naturens villkor glöms bort.
Leopardi uppmanar oss att inse naturens grundläggande likgiltighet inför människan.
Men han har också en tanke att den insikten kan vara en grund för en solidaritetstanke, ett gemensamt ansvarstagande.
Om man sen vill kalla Leopardis dikt "poetiska och filosofiska förnumstigheter" så står det en fritt. Jag delar inte den uppfattningen.
Skicka en kommentar