"Bernhard, caught up in his 'all-inclusive anger'…"

Jag ska först erkänna att jag fortsätter att läsa Thomas Bernhard av något slags inre tvång.

Jag är kluven. Djupt fascinerad - och finner honom samtidigt tjatig och manierad. Nu ger jag den självbiografiska sviten en chans. Hur blev Bernhard den han blev? Så att jag blir av med honom.

Gitta Honeggers biografi avslutas med skildringen av händelserna kring Thomas Bernhards sista pjäs, "Heldenplatz", som sattes upp på Burgtheater i Wien 1988, bara några månader före författarens död.

Pjäsen är ett sista generalangrepp på den österrikiska nationens förljugenhet och möttes, föga förvånande, av en opinionsorkan (och ett lass hästskit på premiärdagen).

Här några repliker, i Honeggers översättning:

"conditions today really are the same

as they were in thirty-eight

there are more Nazis in Vienna now

than in thirty-eight

it'll come to a bad end

you'll see

it doesn't even take an extra-sharp mind

now they're coming out again

of every hole

that's been sealed for over forty years

just have a conversation with anyone

after a short time it turns out

he's a Nazi"

Österrike är:

"a cesspole stinking and deadly"

och österrikarna:

"six and a half million people left all alone

six and a half million retards and maniacs

who keep screaming for a director at the top of their voice"

Pjäsens bakgrund var att Bernhards samarbetspartner, den minst sagt provokative regissören Claus Peymann, kontaktade Bernhard och ville att han skulle skriva en pjäs med anledning av femtioårsdagen av Tysklands annektering av Österrike 1938. Men Bernhard sa nej. Han hade redan sagt allt han hade att säga om det österrikiska ihjältigandet (totschweigen) av den inhemska nazismen.

Men om man nu ville uppmärksamma jubiléet, menade Bernhard, varför inte sätta upp skyltar med texten "Judenfrei" i alla de butiker i Wien som ägts av judar före Anschluss, så som faktiskt skedde 1938?

Så småningom skrev Bernhard "Heldenplatz" och efter åtskilliga hätska angrepp (bl a innehöll dagstidningen Kronenzeitung premiärdagen ett flygblad med ett fotomontage av Burghteater i lågor…) hade pjäsen premiär den 4 november. Burgtheater bevakades av 200 uniformerade och civila poliser.

Fyratimmarsföreställningen stördes då och då av häcklare, men inga större incidenter inträffade. Sedan följde utsålda föreställningar och Honegger menar att man kan se fortsättningen som ett antiklimax, efter all uppståndelse. Upprördheten falnade.

De flesta recensenter menade att detta inte var Bernhards främsta pjäs, snarare att den ibland blev till tom retorik och innehöll onödiga upprepningar.

Heiner Müller var kritisk och sa i en intervju, som Honegger citerar, att Bernhard skrev som om han vore avlönad av den österrikiska regeringen och att han kvalificerat sig för en statspension.

"Offending Austria is a public service. He should really be employed and paid by the government for his service. It's exactly what Austria needs and the two complement each other fabulously: Thomas Bernhard's subjective sense or feeling or consciousness that he is fighting against Austria and Austria's interest of being fought, in the theater…"

Skandalen var inget som störde. Den fungerade snarare som reklam för Österrike, gav landet uppmärksamhet Vem skulle bry sig om Österrike annars?

"There would be no Austria in the West without Bernhard"

Slår Bernhards hyperboler om och förlorar sin kraft just därför att de är hyperboler?

Öppnas vägen för förlöjligande, för att inte ta honom på allvar, för att som Bruno Kreisky kallt svara på angrepp med att

"I heard that kind of railing is supposed to be good for his health. I'm glad if that's the case."

Blev Bernhard till slut en parodi på sig själv, som gjorde det som förväntades av honom, till en underhållare, till en pajas - en hovnarr? Det är ju hovnarrens klassiska funktion att öppet säga till härskaren det som inte får sägas, en säkerhetsventil. Som oskadliggör den verkliga kritiken.

Och blev han inte till slut just en hyllad nationalförfattare, en sådan som han alltid häcklat?

Med dessa frågor slutar jag och börjar läsa "Orsaken".

(Källan till det här inlägget och där jag också lånat rubriken är alltså Gitta Honeggers "Thomas Bernhard . The making of an Austrian", Yale UP, 2001.)