Jag kommer ingen vart med det jag skulle vilja skriva om Thomas Bernhard, så vid sidan av läser jag (passande nog...) Olof Lagercrantz "Vid sidan av : möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal" (Wahlström & Widstrand, 2011).
Under många år skrev Olof Lagercrantz dagboksnoteringar på registerkort, där han mer eller mindre noggrant skrev ner sina intryck av de många författare han umgicks med på mer eller mindre förtrolig fot. Korta notiser, ibland längre. Både vänligt inkännande och ibland ganska elakt.
Nu ges de ut i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg, med ett "jag-var-vän-med-Olof"-förord av Horace Engdahl, prydligt och kronologiskt ordnade efter den författare det handlar om, från Lars Ahlin till Evert Taube.
Det äts ett otal middagar och supéer, det promeneras och samtalas och förtroenden och anekdoter utbyts, folk fikar efter goda recensioner, förtalar varandra och lismar och beter sig och ett genomgående tema är alkoholen. Lagercrantz noterar alltid alkoholkonsumtionen. Ofta visar sig fina diktare vara som folk är mest. Det bråkas och gruffas och intrigeras och vänsterprasslas.
Det är en egentligen liten krets och Dagens Nyheter är rikslikare, det är där agendan sätts. Lagercrantz är vän eller bekant med de flesta.
Varför läsa det här? Det är ju ett slags skvallerbok. Vilket värde har det att få veta defekter i karaktär och uppförande hos Eyvind Johnson eller Erik Lindegren?
Jag vet inte. Men läser ändå. Ibland är det rätt underhållande.
PS: Vid närmare eftertanke (läsning) är det mer än en skvallerbok, förstås. Anteckningarna kring Erik Lindegren, t ex , blir tillsammans ett gripande porträtt.
7 kommentarer:
Du beskriver Lagercrantz' Vid sidan av på ett riktigt intresseväckande sätt! Den boken vill jag läsa eller åtminstone bläddra i! Mvh Gunnel K.
Ja, det är en läsvärd bok. Speglar en annan litterär värld än dagens. Den var bättre, tycke jag.
Jag instämmer! Om detta finns mycket att säga. Kanske ett tema för ett blogginlägg av dig; "gårdagens litterära värld bättre än dagens litterära värld"?! Eller har du redan luftat dylika tankar i något inlägg? Mvh G.
Det har nog framgått på sätt och vis i bloggen... Men ordentliga inlägg lär dröja. Jag väntar på klar höstsol. Eller nåt.
Jo, det har nog framgått... Att jag förresten kom fram till Lagercrantz' bok var för att jag skrev "Eyvind Johnson" i sökfältet. Du nämner Johnson i hast i inlägget. Jag är lite sugen på att ev. läsa något av honom i höst (efter Jane Austens "Stolthet och fördom" och Henry James' "Duvans vingar"). Jag är inte särskilt bevandrad i vår egen kanon, men har läst "Strändernas svall" för många år sedan. Det var en roman som hette duga, den fastnade i medvetandet. Jag minns särskilt den utmärkta språkbehandlingen, där språket "i sig" skildrar handlingen, som jag minns det. Jag såg i andra inlägg att du är förtjust i Krilon-serien - jag antar att du skulle rekommendera den? Och om jag endast har tänkt läsa en bok och inte en trilogi - finns det något du vill rekommendera? G.
Jag rekommenderar verkligen Krilonserien. Det är ett mästerverk, väl värt att läsa istället för tre andra böcker. Låt dig inte avskräckas av omfånget, när man väl börjat läsa kan man inte sluta. Annars vet jag inte. "Hans nådes tid" är bra, men lite tungfotad. En given rekommendation är naturligtvis "Romanen om Olof", men det är ju fyra delar... Varför inte läsa om "Strändernas svall"? Man läser inte samma bok två gånger, eller vad det nu var Herakleitos sa...
Då tackar jag så mycket för lästipset! Du talar dig varm för Krilon-serien i ett par inlägg har jag sett, så jag blir nyfiken på trilogin! Det är riktigt, man ska inte låta omfånget avskräcka en. Är textmassan tillräckligt fängslande får läsaren tillfälle att dyka ned i "en alternativ verklighet" desto längre - vilket jag känner mer behov av nu än någonsin (världen, nyheterna, kriget!).
Omläsning kan vara mycket givande, och något jag förunnar några av böckerna ur den skönlitteratur jag äger. Jag har även flera konstböcker som skildrar mästarna från förr, 1400-tal - 1600-tal (Raphael, Leonardo etc.) som jag kan omläsa många gånger, sakta och noga för att begrunda de vackra bilderna. Skönlitteratur kan möjligen få ett par omläsningar, till skillnad från konstböckerna.
En som gärna ägnade sig åt omläsningar av en och samma bok var Harold Bloom, som skriver så här i "Hur läsa och varför":
"Att läsa om gamla böcker, som William Hazlitt rådde oss att göra, är den högsta formen av litterär njutning, och ger dig besked om vad din allra djupaste längtan består i. Jag hade en gång för vana att läsa om Dickens roman "Pickwickklubben" två gånger årligen, och lyckades på så vis slita ut ett flertal exemplar av boken. Var detta att fly världen flydde jag mer än gärna..."
Skicka en kommentar