Jag förstår om ni är några som undrar: hur går det med veden? Tack, bra. Lite mer än en fjärdedel av den kommande vinterns förråd är nu vackert staplat, och jag kommer att fortsätta.
För en man med ryggproblem är en sådan här aktivitet något mer än en praktisk angelägenhet. Den har djupa existentiella dimensioner. Man kan se den som en symbol för livskampen. Was ihn nicht umbringt, macht ihn starker, som Nietzsche skrev.
Idag följdes mitt arbete av katten, som snart tröttnade och la sig att sova i solen. Två sädesärlor trippade nyfiket fram och vippade med stjärten och såg ut som om de ville hjälpa till. Jag bedömde dem dock som alltför klena för uppgiften.
5 kommentarer:
Vilken stilig trämosaik! Synd att allt ska gå upp i rök.
Mycket vackert. Hoppas att du får njuta av många varma vinterdagar så småningom.
Du staplar lika omsorgsfullt pedantiskt som min gamle far.
Tack alla för de komplimanger jag fikade efter...
Och northofsweden - jag känner mig särskilt hedrad av jämförelsen med din gamle far (även om jag är i en känslig ålder för just ålder...) - jag har ju sett ditt foto av honom på åttioårsdagen på din Flickr-vad det nu kallas. En hedersman, utan tvivel.
Jag kommer att återkomma med ytterligare bilder på veden.
Lennart: Min fars pedanteri har inget med åldern att göra. Han har alltid varit sådan - möjligen har han fått mer tid att "leva ut" pedanteriet sedan han blev pensionär.
Skicka en kommentar