Kanske är det symtomatiskt, att jag börjar läsa Jorge Luis Borges "Fiktioner". Tillvaron tycks något osammanhängande och labyrintisk sen en tid. Lite av sammanhang, mycket av förbiflimrande ögonblick. En del av dem gåtfulla. Isolerade som kvardröjande bilder. Det matt silvriga stråket av ljus över havet från en svag sol. Ansikten, röster, repliker i samtal. En tillvaro av fragment mer än helhet.
Borges skriver just om våra fåfänga försök att fånga, systematisera och i grunden förstå verkligheten. Borges skriver om böcker, om fiktion. Det är fiktion om fiktion. Om böckernas magi. Om boken som värld och världen som bok. Jag går gärna vilse i hans labyrinter.
Samtidigt som jag är betänksam. Borges är, som Gabriella Håkansson skriver i förordet till den pocketvolym från 2007 som jag läser, "en författare för alla dem som sysslar med böcker och skrift överhuvudtaget. Han är… : översättarnas, kritikernas, akademikernas och bibliotekariernas författare … skriftställarnas, skönskrivarnas, redaktörernas, och korrekturläsarnas författare … Borges flirtar med antikvariatsgängare, katalogfetischister, kartälskare, typografer och bokmånglare i största allmänhet … han lägger sin skyddande hand över alla byrålådspoeter, privatägda och dagdrömmande eskapismer … Borges är kort och gott de närsynta bokälskarnas och dammiga bokmalarnas alldeles egna skyddshelgon."
Jag är rädd att jag tillhör några av dessa kategorier...
5 kommentarer:
Borges tycker jag är fantastisk litteratur om litteratur; och när jag plockade upp honom som sextonåring var jag nog inte nämnvärt beläst, eller en helt självklar besökare i alla de där antikvariaten och biblioteken.
Jag tycker det finns något storögt och barnsligt förtjust i hans "Fiktioner" som är lika medryckande som alla de där spännings- och fantasyromanerna jag brukade plöja på högstadiet. Fast mycket bättre och intelligentare. Det var en glad upptäckt att det kunde både få vara storögd berättarglädje och skarpsinnigheter i nivå med Kafka och Sartre på en och samma gång. Jag är väldigt förtjust i den gode Borges.
Borges tillhör de författare som jag flera gånger under livet nosat på, utan att jag fastnat. Nu sitter det klockrent, plötsligt. Lärdom: vänta ut rätt tillfälle. Läs inte vid fel tillfälle.
Fantasy har jag aldrig gillat. När alla läste Tolkien i min ungdom stod jag oförstående. Gör så idag också.
Vad skriver Borges? Inte fantasy - kanske "faktacy"? Fiktiva fakta?
Jag läste också Borges utan att det var någon särskild som pekade ut honom, det var nog mest en tillfällighet, att jag sökte efter böcker som inte var de mest omskrivna eller omtalade. Men jag fastnade direkt för tonfallet: hur han lyckas kombinera en högstämd arrogans med ödmjukhet, att man aldrig tvivlar på honom.
Jag läste en alldeles överrumplande novellsamling av Borges, som jag tyvärr glömt namnet på. Finns nån text om den på Argus eller Gabis A. Älskade hans intensiva skildring av några helt amoraliska gauchos.
Nu fick jag läsa något gammalt av dig, från tiden innan j ens visste att din blogg fanns.
Bra, det där: Läs inte vid fel tillfälle. NU läser jag Fallet, en alldeles otroligt bra skriven enmansröst-roman. Skriver väl ngt om den. Hej!
Hej Gabrielle,
det är alltid roligt när någon läser ett gammalt blogginlägg! Det är nästan som om man publicerat något i tryck, och någon slår upp och läser...
Själv läser jag Eyvind Johnson nu, Krilontrilogin, när inte våren får mig att göra andra saker.
Skicka en kommentar