Från Fylleån till Lagaoset

Förra söndagen var en stor dag. Äntligen gick vi den den sista etappen i södra delen av vårt projekt Gå längs Hallands kust, den mellan Fylleåns mynning och Lagaoset. Vilket fullbordade sträckan mellan Getterön i Varberg och länsgränsen i söder.

Det var lätt att gå, längs betesmarker och sandstränder.

Vid Påarp.

Jätteflockar av vitkindad gås.

Sandlöpare. (Tack till Lena J. för sakkunskapen!)

Vid Lagaoset.

Nu återstår bara norra länsdelen. Där är det betydligt svårare, med vikar och skär och  klippor och klappersten och sanka marker. Hittills har vi gått kanske en tiondel. Men skam den som ger sig.

Till Fylleåns mynning

Är det någon som minns vårt projekt att gå längs Hallands kust? Vi har inte glömt det i alla fall. (Vill du följa det? Sök då på Hallands kust i bloggen sökfönster.) I dag var det äntligen dags för ännu en etapp. Av sträckan Varberg och söderut återstår nu bara biten från Fylleåns till Lagans mynning. Ja, så när som på en förarglig kilometer strandäng norr om Koggerudden inte så långt härifrån...
Fågelvägen räknat så är nu mer än halva totalsträckan avverkad. Men norra länsdelens kust med vikar och klippor, sankängar och klapperstensstränder innebär mer tidsödande vandring. Så fan vet om inte...

Från norra delen av Östra stranden i Halmstad (det tråkiga hamnområdet bortsåg vi från, om man nu över huvud taget kan gå där) gick vi ner till Fylleåns mynning. Vi var inte ensamma. Östra stranden är ett motionsstråk, förstod vi snart. Men ännu inga badande.

 Från åmynningen kunde vi se tillbaka mot Halmstad.

Efter en fikapaus i solen gick vi tillbaka genom sanddynerna i Hagöns naturreservat, där vresrosorna blommade. Vid horisonten det numera nedlagda Pilkingtons glasbruk.

 

Efter naturreservatet följde campingen och sen ett omfattande sommarstugeområde med ett förvirrande gatunät. När vi kom tillbaka för att äta vår lunch hade några tappra badande börjat doppa tårna. Vi avstod.

Från Lagaoset till länsgränsen

Med risk för att bli tjatig... vill jag ändå, innan jag glömmer, visa några bilder från den senaste kustvandringen. Dessutom tror jag att det är en del som följer de här inläggen, av sökningar att döma.

I söndags körde vi ner till Mellbystrand och tog sedan kustvägen norrut, förbi Strandhotellet, alla sommarhusen och de allt fler villorna och längs den spikraka vägen genom Hökafältet, ett naturreservat söder om Lagans utlopp, Lagaoset. Vi tog oss ända ut till utloppet innan vi startade, för vi är noga med att knyta samman etapperna i vårt kustvandringsprojekt.

Vi vände blicken söderut och började gå i en lätt motvind. Långt därborta såg vi Hallandsåsen och Båstad. Sanden var våt och fast och mycket lätt att gå på.  Laholmsbukten är en upplevelse, även i gråväder.

Längs så gott som hela bukten finns de karakteristiska sanddynerna. Vinden skapar intressanta mönster.

Vi slog oss ner och drack kaffe och åt en macka i lä innanför dynerna. När vi började gå igen kom ett lätt, men intensivt duggregn. Vi fällde upp kragar och huvor och gick på. 

Regnet upphörde så småningom och vid Skummeslövsstrand stötte vi på dessa martialiska, men mycket sympatiska, utövare av en japansk svärdfäktning. De rörde sig med rituell behärskning. En fascinerande syn.

Vi närmade oss målet...

... efter drygt tretton kilometer: länsgränsen mellan Halland och Skåne. För säkerhets skull kollade jag på GPS:en att vi passerat gränsen med femtio meter...
Vi ropade inte hurra. Men ägnade en stund åt att tänka på att vi nu avverkat ungefär hälften av Hallands kuststräcka.

Sedan blev vi upplockade på vägen ett stenkast från stranden, skjutsades tillbaka till bilen och efter en kvart stod vi i köket hos goda vänner, där en doftande lammgryta väntade, och en eftermiddag av vila och samvaro. Vad kan man mer begära? Det är livskvalitet...

Vandring i vind

Minns ni vårt projekt att vandra längs Hallands kust? Målet är att bit för bit följa kusten, så nära vattnet som möjligt. Det är ett långsiktigt projekt. (Förhoppningsvis inte livslångt.) Detta framstod klart nu i början av september när vi insåg vad vi försummat. Alltså gav vi oss iväg.

Senast, i augusti, gick vi från Särdal till Vilshärad, där vi blev hämtade av B., vid campingen. Nu ställer vi bilen där och börjar gå kustvägen söderut, eftersom vi ändå måste undvika Ringenäs skjutfält.

Efter skjutfältet går vi ner till havet. Framför oss har vi nu fyra kilometer slät sandstrand. Det blåser kraftigt. En kort regnskur avskräcker oss inte. Vi har vinden snett bakifrån och går med lätta steg. För surfarna är det ett perfekt väder.

Över havet söder om Tylön vräker regnet ner.

Vid Tylöbäck går vi upp över sanddynerna och in i strandskogen. Äntligen i lä. Vi går över bron och det innebär att vi når den punkt där en tidigare vandring söderifrån slutade.
Det är ett stort ögonblick. Nu har vi gått hela sträckan från Varbergs fästning till slottet i Halmstad - så när som på en förarglig kilometer med sanka strandbeten mellan Lisereds skär till Koggerudden...

Vi kliver på bussen uppe vid kustvägen och efter knappt tio minuter är vi tillbaka vid bilen i Vilshärad. Om väder och logistiska förutsättningar är gynsamma kommer vi att avverka en del av Laholmsbukten i morgon.

Från Särdal till Vilshärad

Äntligen kommer vi iväg på en etapp i vårt projekt att vandra längs Hallands kust!
Vi kör ner till B. i Särdal och ställer bilen och strax före åtta går vi ner till stranden till exakt den punkt där vår vandring för på dagen två år sedan slutade.
Vi ger oss inte, tålmodigt och uthålligt knyter vi ihop etapp efter etapp på väg mot det hägrande målet...

Vi går söderut i strålande sol och i en svag bris från havet. Lättgånget och vackert, sand och betesmarker. Det är lätt att andas här. Den öppna horisonten, den höga himlen, ljuset.

Vi stannar till och pratar lite med fåren.

 

Berömmer dem för den noggranna avbetningen. Inte ett strå lämnas kvar. 

Efter Skallkroken och småbåtshamnen blir det ute på Skallen lite klippklättring och den första pausen. Vatten, kaffe och en macka. Här finns spår av äldre tiders stenbrytning.

Sedan följer efter Haverdal en enda lång sandstrand längs Haverdals naturreservat, nästan fyra kilometer. Några enstaka badande. Här rinner Skintan ut i havet. (Jag följer på kartan åns väg uppströms och kan inte se annat än att den plötslig bara rinner upp i en åker vid Skåningagård, strax öster om Steninge. Märkligt.)

Vi följer en stig en bit in i reservatet och där finns en bro.

Solljuset silar ner genom lövverket. Det är som i en djungel.

Så är vi framme i vårt mål för dagen, Vilshärad. Vi sitter en stund på en bänk vid stranden och kommer i samspråk med en dam som tillbringat femtio somrar här. Hon har mycket att berätta.

Klockan är bara halv tolv när vi dukar upp vår lunch i naturreservatet längst ut mot havet. Vi har gått tolv och en halv kilometer. Det blir ytterligare någon kilometer till Vilshärad camping, där vi blir hämtade av B., som sedan bjuder på glass och kaffe hemma på altanen i Särdal.

Från Långasand till Särdal

På lördagsmorgonen låg stranden vid Långasand öde när min följeslagerska och jag parkerade bilen och började vår vandring söderut. Det var mulet, men varmt, alltså ett ganska idealiskt vandringsväder. Ännu en etapp i vårt projekt att gå längs Hallands kust.

Sandstränderna vid Långasand och Ugglarp skiljs åt av ljungklädda, klippiga uddar.

Solen bröt fram, det blev ännu varmare.

I Stensjö naturreservat kunde vi ta oss över en strid bäck.

Islandshästar som betar skapar ett mycket vackert landskap.

Vi åt lunch vid detta magnifika stenhuvud. Vem påminner det om?

Någon hade valt ut en meditationsplats vid havet.

Efter tretton kilometers vandring kom vi fram till Särdal. Våra vänner hade dukat eftermiddagsfika på altanen. Efter välbehövlig vila fick vi skjuts tillbaka till bilen.

...en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter...

En vandring idag på förmiddagen längs Apelvikens bukt till strandbetena vid Rödskär i ett blåsigt och gråmulet väder, visserligen inbegripen i ett så gott som oavbrutet, intressant samtal, fyllde ytterligare på min upplevelse av hallandskusten som en magisk plats på jorden.

Hemma tog jag fram Carl Fries bastanta volym "Svensk kust - några naturbilder" (1944) och letade upp följande citat, som handlar om ett stycke kust något mer söderöver. Det är en text som Fries senare återanvände, med moderniserad stavning, i "Den svenska södern" (1963).

Jag tycker om det lätt ålderdomliga språket. Det har både en högtidlighet, men också en sinnlig konkretion.

Jag har ingen bildillustration. Språket räcker till.

Mycket har naturligtvis förändrats sedan fyrtiotalet, men kustkänslan, omöjlig att beskriva, finns kvar.

"Längre söderut dela sig bergen, dra sig tillbaka och låta strandängarna vidgas till gröna lågländer med kreatur på bete och vipor och rödbenor som skria över tuvorna. Slätten möter havet i en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter, förbisedd av de många sommargästerna, fri, ödslig och sig själv nog.

Jag minns ett sådant stycke kust utanför den stora slätten vid Morup norr om Falkenberg. Från landsvägen gå smala markvägar utåt väster. Till höger och vänster, långt ute, ligga bondgårdarna, fyrbyggda, trygga, med branta halmtak som på Skåneslätten. Men längorna äro byggda av trä och rödfärgade - det är Skåne och Uppsverige som mötas i denna bebyggelse. Formen är skånsk, materialet uppsvenskt.

I vinden över denna slätt, i luftens fuktiga svep känner man havet, och utanför jordarna, långt i väster löper en tenngrå vattenhorisont.

[ ... ]

Allt är rent, renspolat, genomblåst härute. Man förnimmer en lättnad i kropp och själ, en kustkänsla, som är omöjlig att beskriva. Skärgården ger aldrig denna kustkänsla på samma sätt som den öppna stranden, den gräns där jorden, vårt eget element, tar slut och ett annat begynner som är vatten, hav, ovisshet."

Hallands kust

Detta fantastiska septemberväder! Som en liten del i vårt, mycket långsiktiga, vandringsprojekt Gå längs Hallands kust gick vi igår i en underbar eftermiddagssol längs stranden söderut, från Galtabäcks hamn till Törlans utlopp i Björkäng. Först genom strandbeten med nyfikna kvigor. Sedan på sandstranden. Det var lågvatten. Så lågt att om man tog av sig byxorna så kunde man vada över Tvååkersåns utlopp vid Utteros.
Klicka på bilderna för större format!