När det overkliga blivit verkligt

Liksom jag fortsätter världen att existera även efter det svenska valet, som ledde till att ett högerextremt parti med nazistiska rötter nu sitter och förhandlar om maktens fördelning med ledaren för ”vår sida av politiken”. 

Och Ukrainas kamp mot det ryska angreppet fortsätter. Framgångsrikt just nu. Men hur länge? Och hur länge kommer väst att fortsätta vapenhjälpen? Vad betyder Putins kärnvapenhot?

Det overkliga förvandlas till verklighet. Vi får vänja oss vid det. 

Denna höst ägnar jag mig mest åt annat än läsning. 

Jag noterar att bloggen lever sitt eget liv, även när jag inte skriver. När höstterminen börjar laddas gamla inlägg om läsning ner gång på gång. Det är roligt.

Till vänster om läsfåtöljen, fjärde hyllplanet nerifrån, fick jag syn på några av Peter Englunds böcker. Någon har jag läst, någon var halvläst. Nu har jag läst några av dem på nytt.

 ”Stridens skönhet och sorg” (2008) har undertiteln ”Första världskriget i 212 korta kapitel”, men det är inte en traditionell historik över krigets utveckling, utan en bok om hur kriget upplevdes av nitton enskilda människor, i just korta kapitel som baseras på brev, dagböcker, memoarer.

Det är soldater vid fronten, i Flanderns skyttegravar, eller runt om i Europas olika krigsskådeplatser, i de andra delar av världen som berördes av kriget.

Varje kapitel tilldrar sig under en enskild dag och löper kronologiskt.

En ung tysk flicka hemma i byn, en fransk ämbetsman i Paris, en sydamerikansk äventyrare i turkiska armén, en kvinnlig ambulansförare i Saloniki. 

Genom att följa de nitton individerna genom åren skapas en annan bild av kriget, som skiljer sig från den traditionella historieskrivningen. Englund kallar det ett slags anti-historia, som inte syftar till att ge rationella förklaringar eller fördela skuld i det som för den enskilda människan bara var slitsam vardag, oro, ångest eller bara ett blodigt kaos.

Jag har också läst ”Brev från nollpunkten” (1996) som består av historiska essäer i skilda ämnen där det gemensamma är att de handlar om 1900-talets mörka sidor. Första världskrigets skyttegravskrig skildrat i konsten, ett öde i trettiotalets sovjetiska utrensningar, de tyska förintelselägren, atombombens historia.

Englund skriver bra. Ibland så lättsamt att det nästan skaver mot ämnets allvar. Men på det hela taget intressant och lärorikt.

Nu skulle jag vilja hitta god skönlitteratur. Förslag, någon?

Några rader inför valet

Nä, det här är för dåligt...

Det är som om den kvardröjande sommaren så till den grad påverkar mitt annars något sånär fungerande intellekt negativt. Jag kommer aldrig till ro med att läsa ordentligt, än mindre att skriva.

Därför bara några rader inför valet.

En vecka kvar och högerpopulism och främlingsfientlighet har spridit sig som en löpeld, knappast något parti har undgått smittan. 

De alltmer radikala miljöhoten existerar inte, allt handlar om att bjuda över varandra med kompensationer av olika slag. Det talas om "krigsvinter". Inte i Ukraina, utan här. Ingen, inte ens Miljöpartiet, vågar föra fram det väl belagda faktum att om vi ska nå ens bråkdelen av Parisavtalets krav, så kommer det att innebära "livsstilsförändringar". Det är ju just vår livsstil som orsakat miljöhoten. 

Men, liksom i helvetet finns det grader även i politiken. Så jag kommer att rösta, inte så mycket för något som mot. Det är väl det som är det viktiga i årets val. 

Ur ett dagboksblad

En underbar måndag. Vi gick ännu en etapp på Hallandsleden, längs skogsvägar och stigar, i granskog och blandskog, genom fula kalhyggen. Då och då klev vi över halvt raserade stengärdsgårdar, spår av ett äldre odlingslandskap. Vi åt lunchmackorna i en ljus bokskogsbacke. Himlen var klarblå och solen sken. Inte en vind. Det var lätt att andas. Men i stillheten kom samtalet snart att handla om Putins vidriga krig mot Ukrainas folk. 

I kväll har jag läst Timothy Snyders "Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet" från 2017.

I korta kapitel med en uppmaning som titel, som "Ta ansvar för hur världen ser ut", "Var aktsam om språket" och  "Tro på sanningen", vill Snyder varna oss för att dagens politiska utveckling skapar nya hot, som liknar dem som skapade 1900-talets katastrofer. 

"Mänskligheten är inte klokare idag än då Europas demokratier fick vika sig för fascismen, nazismen och kommunismen."

Visserligen skrevs den som en reaktion på valet av Donald Trump till USA:s president, men lärdomarna är lika viktiga idag.

Det här är för övrigt den första seriösa läsning jag ägnat mig åt sen årskiftet. Det finns hopp.

Alf Hornborg: "Nollsummespelet"

Nu glöder den gamla lönnen i höstfärger och löven börjar falla.

Sen i våras har jag haft Alf Hornborg: "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015) stående oläst i hyllan. Nu när jag har mer tid har jag läst den. 

Författaren gör inledningsvis tre antaganden om sina tilltänkta läsare. De är allvarligt oroade av vad mänskligheten gör med biosfären. De är allvarligt oroade över den globala, ojämna fördelningen av pengar, teknik och makt. De är övertygade om att det konventionella tänkandet kring dessa frågor inte räcker till och inte kommer att leda till hållbar utveckling. Jag tror att jag uppfyller alla tre kriterierna. Inte så att jag har någon djupare kunskap, eller är mer insatt än vilken dagstidningsläsare som helst. Men vem drabbas inte då och då av tanken att vi är påväg mot något slags global miljömässig, social och ekonomisk kollaps? Att något slags gräns närmar sig. Och att den konsumtionsdrivna kapitalismen är boven. Och att man inte kan se något klart alternativ.

Alf Hornborg är kulturantropolog och sedan 1993 professor i humanekologi vid Lunds universitet. Jag läste för några år sedan hans "Myten om maskinen - essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och skrev om den här. En mycket tankeväckande läsning. "Nollsummespelet" är en fortsättning och en utvidgning av den förra boken. Här föreslår han en väg till ett förnuftigare samhälle.

Ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling har ett pris, menar Hornborg. Världen är inget outtömligt ymnighetshorn. Vi är kanske i slutet av epoken med fossilt bränsle. Vi är kanske i slutet av industrisamhället som vi känner det. Vad som sker är ett flöde av resurser från en pol till en annan. Och det är den rika polen som har råd med avancerad miljöteknik. Teknologisk rationalitet är inte skild från global resursfördelning.

Jag är inte kunnig nog att bedöma om eller i vilken mån Hornborg har rätt. Och jag kan inte sammanfatta boken bättre än författarens egen avslutande sammanfattning, som jag därför citerar här nedanför. Men om han har rätt så är vi fångna i en industriell-teknisk-kapitalistisk logik som gör det mycket svårt att se något annat än vad systemet tillåter oss att se. Och att vi - som kapitalets herrar eller konsumerande fotfolk eller svettfabrikernas låglöneslavar - är på väg käpprätt åt helvete.

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden.
Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen".
De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." 

(s. 285-286)

Stalinisten Calvino

Några rader apropå Calvino och "Klätterbaronen" i föregående bloggpost. Och apropå det jag för ett tag sen skrev om "avfällingar".

Torbjörn Elensky skriver i sin läsvärda biografi att Italo Calvino genom sitt deltagande i andra världskrigets motståndsrörelse mot fascisterna "med ett slags självklarhet" drogs in i det italienska kommunistpartiet, PCI. Men att han "anstränger sig för att vara kommunist" och att hans förhållningssätt till politiken överhuvudtaget efterhand blir alltmer distanserat. Och han lämnar kommunistpartiet 1957.

Den bilden bekräftas i en text som Calvino publicerade 1979 i La Repubblica, i en bilaga med anledning av hundraårsdagen av Stalins födelse. Texten har i den engelska översättning jag läste för några år sedan titeln "Was I a Stalinist too?" och återfinns i "Hermit in Paris : autobiographical writings". 

Calvino börjar med att han skulle vilja kunna säga: "nej, jag var inte stalinist". Eller: "jag var det, men jag visste inte vad det betydde". Eller: "jag trodde att jag var det, men  i verkligheten var jag det inte".

Det kan finnas någon sanning i alla dessa påståenden, skriver Calvino, men menar att han måste börja med att säga: "ja, jag var stalinist". För att sedan utröna innebörden. Han skriver:

"What I wanted to identify with was the history that began with the rescue from Nazism and Fascism which then ruled Europe..."

Kommunismen var den väg historiens flod tog. Den gav ett löfte om en bättre framtid. Revolutionens löfte om ett rättvist samhälle. Han kunde visserligen se övergreppen, men att lämna kommunismen innebar att lämna rörelsen, organisationen, massorna. Calvino intog en realpolitisk, machiavellisk syn på utrensningarna. De var dessutom något som hände innan han drogs med. Och trots denna kunskap fick ideologin styra över verkligheten:

"This incapacity to transmit experience, or let's say the lack of efficacy in communicating one's experience, continues to be one of the most depressing facts in the way history and society work: there is no way of preventing a generation from closing its ears..."

Historien drivs framåt, menar Calvino, av okontrollerade känslor, oklara övertygelser och ställningstaganden som inte är några ställningstaganden och med hänvisning till nödvändigheter som inte är några absoluta nödvändigheter.

Här tror jag finns en viktig kärna. Calvino skriver:

"At this point I can attempt to clarify my definition: Stalinism relied on necessity, things could not happen any other way from the way they happened, even though the face of that history had nothing pleasant about it. Only when I managed to understand that even inside the most iron necessity there is a point where choices are possible, and Stalin's choices had been largely disastrous, did any justification of Stalinism become unthinkable."

I en rörelse styrd av ideologiskt tänkande hyste Calvino en längtan, en utopi om en icke-ideologisk syn på världen. Men han spelade med.

"But in fact the real Stalinist sin I was guilty of was precisely this: in order to defend myself from a reality which I did not know, but which in some way I sensed but did not want to articulate, I collaborated with this unofficial language of mine; it presented to official hypocrisy as a picture of serenity and smiles something that was trauma and tension and torture. Stalinism was also the smooth-speaking and cheerful mask which concealed the historical tragedy taking place."

Calvinos erfarenhet delas av många. Ideologier skapar trygghet. Det är lättare att uthärda världens kaos med skygglappar. Särskilt de som skapar illusioner om historiska nödvändigheter eller att det finns en den enda vägens politik. Hur många ideologier offrar inte människoliv för en föregivet bättre framtid? Därvidlag ser vår samtid inte ljusare ut än Calvinos tid.
_______________________________________________________________________

Torbjörn Elensky: Italo Calvino : skönlitteraturen som livsform. Bokförlaget h:ström, 2014.

Italo Calvino: Hermit in Paris : autobiographical writings. London: Jonathan Cape, 2003.

Oss avfällingar emellan

När jag läste om David Brolins bok "Omprövningar - svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal" (Celanders 2015) så kunde jag inte låta bli att beställa och läsa den. Jag måste sluta köpa böcker! Hyllorna bågnar.

Det är i alla fall en mycket väldokumenterad (Brolin är inte bara idéhistoriker utan också bibliotekarie och kanske är det därför boken har 774 noter till nästan 400 referenser...) framställning av dels politiska avfällingar och renegater historiskt och i forskningen, dels en redovisning av hur sex svenska vänsterintellektuella på olika sätt omprövat sina mer eller mindre revolutionära ståndpunkter och dels ett försök att systematisera och finna gemensamma nämnare i dessa omprövningar.

De sex "avfällingarnas" - Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund - omprövningar dokumenteras genom deras egna texter och uttalanden. Inga intervjuer, alltså, utan bara tidsdokument i svart på vitt.

Det är en ganska intressant läsning, även om det inte framkommer något sensationellt nytt för den som följt med lite grann i den allmänna debatten sen sjuttiotalet.

Inga moraliska domar fälls, det är som sagt ett sakligt och väl belagt citatflätande där man som läsare allt efter egna värderingar kan dra den ena eller den andra slutsatsen. Brolin hittar väl egentligen ingen gemensam nämnare för de sex (och Lars Gustafsson borde väl inte ha varit med alls), även om han prövar olika hypoteser, som utrikespolitiska besvikelser, ekonomisk kris och nyliberalismens framväxt.

Min bedömning färgas nog av några års egen erfarenhet under 70- och 80-talet av den revolutionära vänstern i småstadstappning. Och den utspelades inte i akademien utan i industriarbete. Det som var rätt var engagemanget och idealiteten. Det som var fel var sekterismen och dogmatismen. Så jag blev också en avfälling. Och jag ser inget klandervärt i att bli klokare med åren.

Till vilket pris?

I morse gick solen upp. Jag är inte riktigt säker på att den har gjort det på ett tag. Minusgrader. Och några tunna moln var liksom målade med en suddig pensel på himlens duk.

Jag skriver sällan om ekonomi och politik här. Det beror inte på att jag inte är medveten om dessa faktorers avgörande betydelse för våra liv. Kanske är det för att inte ytterligare öka på min naturliga dysterhet?

I en intressant artikel i DN 11 december om det ojämlika utbytet mellan den rika västvärlden och de råvaruproducerande länderna i tredje världen skriver Andreas Malm om

"några av västvärldens mest omhuldade myter. Som att våra ekonomier blir mindre materiella. Vi påstås ha gått in i informationsåldern, i tjänstesamhällen, i en tid då virtuella flöden bär oss tyngdlöst genom livet. I själva verket är det tvärtom. Mer kaffe, mer bomull, mer nickel och olja utvinns än någonsin förr, forslas till centrum och göder det välstånd som förefaller ideellt. Konsumenter i centrum ser bara inte den materiella basen för sitt liv, den befinner sig tusentals sjömil bort.

Omvänt betyder det att länder med stor resursförbrukning har få lokala miljöproblem. Luften på en gata i Lund kan vara ljuvligt ren, inget avfall samlas på hög, parkerna är idealiskt skötta. Men staden vilar, liksom centrum i stort, på ett inflöde av resurser. Ordningen i centrum beror kort sagt på kaoset i periferins sociala och ekologiska system."

Jag är inte ekonom nog att döma om halten i den forskning Malm refererar. Men jag ser med andra ögon på min nya MacBook Pro, på dess chassi, utfräst i ett enda stycke glänsande aluminium. Till vilket pris?