Jag ser ytterst sällan på TV. Men i onsdags såg jag ett fascinerande program om Herta Müller. En del av julledigheten kommer jag att ägna åt hennes böcker. Och igår såg och lyssnade jag till hennes lysande tacktal på Nobelfesten. Det var klarspråk, med namns nämnande, om diktaturer och halvdemokratier.Att en del borde ransonera sina offentliga framträdanden blev pinsamt uppenbart.
PS: Håkan Lindgren skriver om nobelföreläsningen här.
Och man kan läsa den här.
2 kommentarer:
Tack, jag missade det här. Väldigt fint! Roligt att höra henne tala igen.
Hon har en så enorm utstrålning. Späd, men okuvlig. Till synes skör, men samtidigt full av kraft. Och mitt i allt det svarta en värme, humor. Det ska bli spännande att läsa henne.
När jag såg filmen från hennes rumänska hemby kom jag omedelbart att tänka på "Ieud utan utgång". Där finns ett samband.
Skicka en kommentar