En vandring idag på förmiddagen längs Apelvikens bukt till strandbetena vid Rödskär i ett blåsigt och gråmulet väder, visserligen inbegripen i ett så gott som oavbrutet, intressant samtal, fyllde ytterligare på min upplevelse av hallandskusten som en magisk plats på jorden.
Hemma tog jag fram Carl Fries bastanta volym "Svensk kust - några naturbilder" (1944) och letade upp följande citat, som handlar om ett stycke kust något mer söderöver. Det är en text som Fries senare återanvände, med moderniserad stavning, i "Den svenska södern" (1963).
Jag tycker om det lätt ålderdomliga språket. Det har både en högtidlighet, men också en sinnlig konkretion.
Jag har ingen bildillustration. Språket räcker till.
Mycket har naturligtvis förändrats sedan fyrtiotalet, men kustkänslan, omöjlig att beskriva, finns kvar.
"Längre söderut dela sig bergen, dra sig tillbaka och låta strandängarna vidgas till gröna lågländer med kreatur på bete och vipor och rödbenor som skria över tuvorna. Slätten möter havet i en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter, förbisedd av de många sommargästerna, fri, ödslig och sig själv nog.
Jag minns ett sådant stycke kust utanför den stora slätten vid Morup norr om Falkenberg. Från landsvägen gå smala markvägar utåt väster. Till höger och vänster, långt ute, ligga bondgårdarna, fyrbyggda, trygga, med branta halmtak som på Skåneslätten. Men längorna äro byggda av trä och rödfärgade - det är Skåne och Uppsverige som mötas i denna bebyggelse. Formen är skånsk, materialet uppsvenskt.
I vinden över denna slätt, i luftens fuktiga svep känner man havet, och utanför jordarna, långt i väster löper en tenngrå vattenhorisont.
[ ... ]
Allt är rent, renspolat, genomblåst härute. Man förnimmer en lättnad i kropp och själ, en kustkänsla, som är omöjlig att beskriva. Skärgården ger aldrig denna kustkänsla på samma sätt som den öppna stranden, den gräns där jorden, vårt eget element, tar slut och ett annat begynner som är vatten, hav, ovisshet."
1 kommentar:
Det är inte så stor del av vår kust som är tillgänglig så att man kan vandra längs den. Det är Halland, Skåne och Öland/Gotland. Annars är det ju ofta skog eller annat som gör att man inte kan vandra direkt längs stranden. I Skåne är det mycket enkelt att bara ta lokaltrafiken till en stad, och sedan bara vandra längs kusten till en annan stad. Förutom några industriområden, och några åmynningar, så fungerar det mycket bra.
Skicka en kommentar