Regarding the pain of others

Susan Sontags "Regarding the pain of others" (2003) är en ganska tunn bok, 131 sidor, men så sprängfylld av intressanta tankar, idéer och perspektiv att det är omöjligt (åtminstone för mig) att ge en rättvisande sammanfattning.

Men några saker vill jag nämna.

Temat är bilder av mänskligt lidande genom historien och människans förhållande till dessa bilder. Bilder av krig och krigets offer.

Boken fortsätter "On photography" (1977), som jag läste i januari och skrev om här och här.
Sontag är inte längre lika säker på att den alltmer tilltagande exponering som vi genom olika media utsätts för av mänskligt lidande i krig och katastrofer, att denna exponering nöter ner vår förmåga till inlevelse.
Inlevelseförmågan finns nog kvar, menar hon, men i det moderna livet, som i mycket utspelas just i ett medielandskap, där ett överflöd av ting och sensationer pockar på vår uppmärksamhet, är det en naturlig reaktion att vända sig bort från det obehagliga.
Särskilt som detta fragmentiserade överflöd av eländesbilder utan sammanhang bara skrämmer oss och ger oss känslan av att inte kunna göra något åt det, inte kunna göra något av vår medkänsla.

Sontag anknyter till vad hon skrev tidigare om hur den fotografiska bilden och filmen, till skillnad från den resonerande texten, aldrig kan informera oss på ett intellektuellt plan, bara visa upp. Och att chocktröskeln in till vår uppmärksamhet hela tiden blir högre.

Oavsett fotografens uppsåt är det bildens betraktare som avgör vad bilden står för. En protest mot kriget. En heroisk handling. Meningslöst våld. Meningsfullt våld.

Det har alltid funnits och finns i vår tid kanske mer än någonsin en fascination inför bilder av våld och lidande. Masskulturen, film, TV och datorspel excellerar i våld och inhumanitet. Vad som tidigare var avskyvärt är nu underhållning.

Vissa fotografier, skriver Sontag, som t ex bilden av den lille pojken i Warszawas getto 1943 med höjda armar, kan vara en påminnelse och en utgångspunkt för tänkande och resonemang om en historisk händelse. Men i flödet av bilder som sköljer över oss får varje bild en allt kortare livslängd. Det finns ingen tid att tänka efter:

"Space reserverd for being serious is hard to come by in a modern society, whose chief model of a public space is the Mega-store..."