Nu är det femtio år sedan Raymond Chandler dog.Carl Erland Andersson
Men jag hinner inte läsa Chandler.
Det är bara uppsatsskrivande nu. Och vårsol.
PS 2011-06-17: Länken leder inte längre till artikeln. Länkdöden!
Nu är det femtio år sedan Raymond Chandler dog.
5 kommentarer:
Lennart,
jag undrar en sak, ett slags Varbergssak: Carl Erland Andersson var inte han den där magre killen med rutig skjorta och en sky av krulligt ljust hår (och hade han inte en bror som såg nästan likadan ut, fast inte ljushårig och inte krullig?) som gick för sig själv längs gatorna i Varberg under sextiotalets slut och under sjuttiotalet? Kanske senare också? Man visste att han var författare och en del av dem jag levde bland och med, kände honom nog lite...
Jo, och Carl Erland går här fortfarande...äldre, men sig väldigt lik. Efter att ha bott i Stockholm och givit ut några romaner och diktsamlingar på 70- och 80-talet är han sen många år recensent och frilansskribent. Vi hälsar på varandra och byter några ord på nån fest då och då. Just Chandler och Hammet pratade vi om på en fest i somras. En egensinnig och mycket gedigen person. (Undrar om du läser det här, Carl Erland...)
PS: Hammett, ska det vara förstås...
Tack Lennart,
roligt att veta detta. Det är ändå något speciellt med sådant som inte är så där överdrivet föränderligt, att det finns "stråk i livet" som överlever ett tag...
Ursäkta att mina kommentarer hamnade lite utanför själva inlägget.
Inget att be om ursäkt för! Det var mest för att hålla bloggen igång nu när jag inte hinner läsa något...
Mina regelbundna lunchpromenader på stan ger mig kanske ett liknande rykte som kommer att leva kvar: minns du den där gubben som man alltid såg på stan vid lunchtid, han tog oftast vägen genom Pilhagen, nerför trapporna till Drottninggatan, och såg ut som om han var långt borta i tankarna...
I vår förändringshysteriska tid är det bra med småstadens långsamma rytm. Att gå på de där stenarna där barn jag lekt.
Skicka en kommentar