torsdag 19 mars 2009

Krokus

På vägen hem från Halmstad i dag, genom ett tidigt vårlandskap där den låga solen tände alla färger, hade jag Rigmor Gustafssons sång i öronen.
Hemma gick jag av en slump runt huset och där - plötsligt, fanns de där igår? - krokusarna. Jag la mig raklång och såg på de vackert sidenglänsande blommorna.

Det är som Tranströmer skriver om blåsipporna:
Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken aldrig annars stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet!” löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.
("Blåsipporna", i Det vilda torget, 1983)

2 kommentarer:

Henry Ståhle sa...

Att låta sig överraskas av ett återseende, att storma fram och omfamna våren, fast den var där året innan och innan och innan, som en fjunig fjortis på sta'n som återser sin vän från i förmiddags. Att tjusas av vipan och solen på morgonen, krokus! och talgoxens sång. Att återerövra ljuset varje vår och finns den stilla och djupa glädjen över det lilla livet, kraften i ett frö eller en lök, som spränger sig upp från den kalla jorden. Förundran! Förväntan! Förnöjsamhet!

I dag såg jag den första plogen i jorden, jag bytte till sommardäck och mötte en rad våryra motorcyklister på väg. Tecken och signaler som går rakt ut i blodomloppet som forsar fram som Tvååkers kanal. Det är gôtt att leva just nu.

Lennart Erling sa...

Hej, Henry! Kul med kommentarer från dig!
Av det du skriver utläser jag att allt är väl nere i Galtabäck.
Det var längesen. Jag har kvar länken till Synranden, kanske med ett litet hopp om att du ska återuppta bloggandet. Jag saknar dina bilder och tankar.
Själv fortsätter jag, med växlande entusiasm. Och lite fler människor hittar hit.

Ja, under livets höst behöver vi verkligen våren (med en dålig vits...) Här har väntar vi fortfarande på stararna, på lärkan, på tofsvipan.
Och väderrapporten i dag talade om bakslag och kanske snö nästa vecka. Men sen...