Scopofili (PS till Sontag)

Karin Johannisson skriver i en intressant krönika i dagens DN (i skrivande stund inte på nätet) om "scopofili" - vår visualiseringsbesatta tids (sjukliga) begär att bli sedd. Bildmedierna dominerar vår verklighetsuppfattning, till den grad att vi till slut inte kan uppleva oss själva annat än utifrån, som en bild: "slät yta utan sprickor".
Hon skriver om "bildfetischismen", om privata ultraljudskliniker som erbjuder föräldrabio med fostret i tredimensionella rörliga bilder, om hjärnscanning som visar "tankar, känslor, minnen lögner och sexuella preferenser som vackert infärgade fält."
Men vad är det som synliggörs? Skapar bilderna mening bara för att vi kan se dem?

Johannisson frågar om det inte är bättre att använda våra scopofila böjelser till något enklare: till att se andra. Verkligen se dem.

"Även om ögat alltid varit kungen i sinnenas hierarki och förknippats med intellekt och rationalitet, har det samtidigt varit nyckeln till känslor som empati.
För den ambitiöse medborgaren i 1700-talets Europa var förmåga att uppfatta andras lidande centralt. Att se en tiggares sår och bölder skulle vara som att känna samma sår på sin egen kropp. Det var just denna känslans blick som födde dåtidens stora tolerans- och jämlikhetstanke."

Den sista meningen kan jag inte riktigt hålla med om. Och hur är det i dag, när vi översköljs av mediernas bilder av lidande?