På Yttre Hebriderna

Februari, överlevandets månad.

Jag körde ner till Halmstad i morse i ett lätt snöfall. En vanlig dag som denna går jag upp på morgonen och åker till jobbet och alla ser en normalt fungerande människa i sitt normala sammanhang. Jag kan föra fullkomligt normala samtal med andra människor. Ingen märker något.

Men i själva verket är jag inte där jag är.

Jag är insnöad i en liten stuga på en gudsförgäten ö i Yttre Hebriderna.
Jag håller torvelden vid liv, lyssnar till vinden och tillbringar de flesta av dygnets timmar liggande i den grovt tillyxade sängen, grubblande på livets gåtor, sömnlöst stirrande upp i det röksvärtade taket. Jag går bara ut i den pinande blåsten och snögloppet för att hämta in mer torv och för att hacka hål i källans istäcke och ta in vatten. Jag sitter vid slagbordet och äter av det torra, grova brödet och skär av den rökta fårbogen. Timmarna rör sig långsamt. Är det dag eller natt? Jag vet inte. Det spelar ingen roll här. Ölet är slut. Jag blandar maltwhiskyn med vatten för att få den att räcka.

Så här kommer det att vara tills vårljuset kommer och jag äntligen siktar ett fartyg ute på havet.

Så är det. Men ingen märker något.