Februari

Väderleksutsikter: halvklart till mulet. Även en god karakteristik av livskänslan denna februarimånad.

Kanske inte den bästa månaden att fundera på livets mening.

Zygmunt Bauman menar att frågan om meningen med livet blev en fråga först med moderniteten, i ett samhälle där livet blev en individuell uppgift att lösa. När livet privatiserats.

Men var livet i ett förmodernt samhälle styrt av religiösa föreställningar, där identiteterna var givna och allting intog sin plats i varats stora kedja, fyllt av mening?

"Föreställningen om livets mening (att livet har en mening och redan från början kräver en mening) kan uppstå först sedan denna mening (på senare tid diskuterad under rubriken 'självidentitet') redan har konstruerats som en uppgift."

Det finns ingen mening om det inte finns "en frihet att välja mellan olika motiv eller syften och därmed ett ansvar för det val som till slut görs. Efter att ha tagit livet ur de levandes händer bekräftade religionerna den värld som inte hade plats för de besvärande frågorna om meningen."

Och "ett plågsamt pris som mänskligheten fick betala för modernitetens komfort var upptäckten av varats absurditet."

Det är där vi står, var och en med uppgiften att skapa mening.

(Zygmunt Bauman: Döden och odödligheten i det moderna samhället)

På Yttre Hebriderna

Februari, överlevandets månad.

Jag körde ner till Halmstad i morse i ett lätt snöfall. En vanlig dag som denna går jag upp på morgonen och åker till jobbet och alla ser en normalt fungerande människa i sitt normala sammanhang. Jag kan föra fullkomligt normala samtal med andra människor. Ingen märker något.

Men i själva verket är jag inte där jag är.

Jag är insnöad i en liten stuga på en gudsförgäten ö i Yttre Hebriderna.
Jag håller torvelden vid liv, lyssnar till vinden och tillbringar de flesta av dygnets timmar liggande i den grovt tillyxade sängen, grubblande på livets gåtor, sömnlöst stirrande upp i det röksvärtade taket. Jag går bara ut i den pinande blåsten och snögloppet för att hämta in mer torv och för att hacka hål i källans istäcke och ta in vatten. Jag sitter vid slagbordet och äter av det torra, grova brödet och skär av den rökta fårbogen. Timmarna rör sig långsamt. Är det dag eller natt? Jag vet inte. Det spelar ingen roll här. Ölet är slut. Jag blandar maltwhiskyn med vatten för att få den att räcka.

Så här kommer det att vara tills vårljuset kommer och jag äntligen siktar ett fartyg ute på havet.

Så är det. Men ingen märker något.

I februari

Tolv minus i natt.

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Tomas Tranströmer, i “Den halvfärdiga himlen”, 1962.