I min koncentration på historieforskning avstår jag från nästan all läsning.Men så fick jag syn på ett par understreckare i SvD härom dagen, av André Jansson, "Välkommen till den digitala inhägnaden" och Merete Mazzarella, "Lillebror kan redan se allt du gör". Jag tuggade i mig dem till lunchen i går.
De säger kanske inget jag inte redan visste om hur vi kartläggs av alltmer sofistikerade digitala system, när vi handlar med kort, när vi reser, när vi skickar e-post, osv.
Jag har alltid tagit lätt på saken. Men det kanske jag inte ska?
Jansson skriver om hur "de alltmer medialiserade formerna av social kontroll ... vidareutvecklar klassiska tankegångar från bland andra Michel Foucault". De fördelar informationssamhället förser oss med innebär samtidigt en användargenererad övervakning, om man vill se det så. Vi utlöser själva övervakningsmekanismerna, bara genom att vi rör oss.
Mazarella refererar Wolfgang Sofsky: vi har "både nazism och kommunism i det historiska närminnet". Men "vi [är] inte nödvändigtvis ... fria därför att vi inte lever under en i traditionell mening totalitär regim. Inte desto mindre har individen i dag förlorat sin integritet ... gjorts genomskinlig för kontroll, och även om det inte finns någon orwellsk Storebror som ser oss så finns det desto fler beskäftiga Småbröder som inte vill lämna oss i fred."
Mazzarella skriver också om hur gränserna mellan privat och offentligt suddas ut. Inte bara i skvallermedia, det där som vi spyr åt. Men vad är det vi bloggare gör? Är vi också offer för den gängse ideologin som säger att vi måste "bli sedda" för att verkligen vara levande?
Jag vill vara personlig i bloggsammanhang, men inte privat. Det är vad jag läser och tänker om vad jag läser som kan vara av intresse för andra - liksom jag kan intressera mig för vad andra skriver. Mina eventuella nageltrång är inte så intressanta. (Ja, jag har syndat härvidlag...)
Mazzarella skriver: "man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer - ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat."
Men så har det väl alltid varit? Vem har inte upptäckt att man i viss mån måste vara en kameleont i offentligheten?
2 kommentarer:
Läste dem också.
Själv tänker jag, apropå bloggandet, som du, det är förhoppningsvis personligt, men inte privat.
Men eftersom jag hållit på i tre år nu har min syn på vad jag gör när jag bloggar verkligen förändrats. Först trodde jag att jag skulle lansera mina böcker genom min blogg. Det visade sig att så gott som inga läsare av mina böcker dök upp på bloggen. Då struntade jag i det. Så smånmingom har jag nog fått några (bok)läsare till genom bloggen, och jag kan inte säga att de är försumbara, för de tillhör mina bästa läsare, men det blev liksom aldrig någon masseffekt, om man säger så.
Då tänkte jag att jag ska skriva vad jag tänker apropå vad som händer i den svenska offentligheten. Som någon sorts principiellt ställningstagande mer. Sen tröttnade jag lite på det också.
Nu tänker jag alltså ungefär som du, jag skriver mest om det som intresserar mig. Jag har fått några nya goda vänner genom detta, det blir som en sorts brevvänner. Det offentliga i det samtalet gör att nya som vill och är intresserade kan komma till.
Det känns alldeles tillräckligt för mig.
Har också förstått att det man skriver här ändå kan "komma till användning" i olika sammanhang som man inte kan föreställa sig då man skriver, så numera raderar jag helst inte heller.
Det är intressant, det du skriver om dina blogg-faser. Det säger att bloggvärlden är mycket stor, att det är många som tycker, men också att den kan skapa oväntade möten.
Det finns något som tilltalar mig i detta att "alla" kan delta i denna offentlighet och att det sen är slumpen som styr det skrivnas öde.
Dina romaners öde i min hylla är att stå först i kön. Så snart jag släpper på disciplinen ska jag läsa dem. Det slår mig att om jag skriver om dem så kommer du, författaren, kanske att läsa vad jag skriver... Det är absolut första gången det händer... lite märkligt!
Skicka en kommentar