I min koncentration på historieforskning avstår jag från nästan all läsning.Men så fick jag syn på ett par understreckare i SvD härom dagen, av André Jansson, "Välkommen till den digitala inhägnaden" och Merete Mazzarella, "Lillebror kan redan se allt du gör". Jag tuggade i mig dem till lunchen i går.
De säger kanske inget jag inte redan visste om hur vi kartläggs av alltmer sofistikerade digitala system, när vi handlar med kort, när vi reser, när vi skickar e-post, osv.
Jag har alltid tagit lätt på saken. Men det kanske jag inte ska?
Jansson skriver om hur "de alltmer medialiserade formerna av social kontroll ... vidareutvecklar klassiska tankegångar från bland andra Michel Foucault". De fördelar informationssamhället förser oss med innebär samtidigt en användargenererad övervakning, om man vill se det så. Vi utlöser själva övervakningsmekanismerna, bara genom att vi rör oss.
Mazarella refererar Wolfgang Sofsky: vi har "både nazism och kommunism i det historiska närminnet". Men "vi [är] inte nödvändigtvis ... fria därför att vi inte lever under en i traditionell mening totalitär regim. Inte desto mindre har individen i dag förlorat sin integritet ... gjorts genomskinlig för kontroll, och även om det inte finns någon orwellsk Storebror som ser oss så finns det desto fler beskäftiga Småbröder som inte vill lämna oss i fred."
Mazzarella skriver också om hur gränserna mellan privat och offentligt suddas ut. Inte bara i skvallermedia, det där som vi spyr åt. Men vad är det vi bloggare gör? Är vi också offer för den gängse ideologin som säger att vi måste "bli sedda" för att verkligen vara levande?
Jag vill vara personlig i bloggsammanhang, men inte privat. Det är vad jag läser och tänker om vad jag läser som kan vara av intresse för andra - liksom jag kan intressera mig för vad andra skriver. Mina eventuella nageltrång är inte så intressanta. (Ja, jag har syndat härvidlag...)
Mazzarella skriver: "man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer - ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat."
Men så har det väl alltid varit? Vem har inte upptäckt att man i viss mån måste vara en kameleont i offentligheten?
