Notis

Jag kan nämna mycket som gör mig glad just nu. Den första vårvärmen. Lönnarnas milt gröna färg. Kastanjen som fäller ut sina blad. Maskrosorna i gräsmattan. Muggen med kaffe i solen vid växthusväggen. Att ligga på knä och rensa i kryddlandet. Stararna, sädesärlorna, lärkorna över nysådda åkrar. Fjärilarna. Humlorna. Vildtulpanerna som plötsligt växer på ett nytt ställe. Vildbiet som samlar nektar. 

Men, som Gabrielle skriver - "genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina." I varje nyhetssändning den obevekliga verkligheten. Mördarnas tomma ansikten, deras iskalla ljugande. Men också det ukrainska motståndets ofattbara mod. 

Livstecken, vårtecken

Jodå, jag lever och har hälsan. Om inte förr så nu, dessa glasklara dagar med sol och blå himmel och, trots några dagar med nattfrost, allt fler vårtecken. Träd och buskar som knoppas. Grönt gräs. De lysande gula påskliljorna. Ljuset.
                                                                       *
Men jag har svårt att komma till skrivande här i bloggen.

                                                                        *
Jag köpte en del på bokrean i år. Och nu är jag halvvägs i Peter Frankopan: "Sidenvägarna. En ny världshistoria" (Bonniers, 2017), som reviderar den europacentrerade världsbilden. En fascinerande läsning.

Om just Europas väg till ekonomisk och politisk världsdominans, från slutet av 1400-talet, skriver han:

"Den nya gryningen drev fram Europa till scenens centrum, svepte in det i ett gyllene sken och välsignade det med en rad förgyllda tidsåldrar. Men kontinentens uppgång medförde ett fruktansvärt lidande på nyligen upptäckta platser. Det fanns ett pris för de magnifika katedralerna, den fantastiska konsten och den stigande levnadsstandarden, för allt det som blomstrade från 1500-talet och framåt. Detta pris betalades av befolkningar som levde på andra sidan haven: européerna var inte enbart förmögna att utforska världen utan också att dominera den. De gjorde så tack vare de obevekliga framstegen inom militär- och sjöfartsteknik, som gav dem en obestridlig fördel jämfört med dem som de kom i kontakt med. Imperiernas tidsålder och västs uppgång byggde på förmågan att kunna tillfoga våld i omfattande skala. Upplysningens och förnuftets era, utvecklingen mot demokrati, medborgerliga och mänskliga rättigheter, var inte resultatet av en osynlig kedja som sträckte sig tillbaka till antikens Aten eller ett naturligt tillstånd i Europa; de var frukterna av politiska, militära och ekonomiska framgångar på avlägsna kontinenter."

Och historien fortsätter än idag, nu med flera kapitalistiska kärnområden och med ett större inslag av mer sofistikerade metoder. Välfärden har ett pris. Rovdrift på strategiska råvaror, dumpning av farligt avfall. Om detta ojämna utbyte skrev Alf Hornborg om i "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), som jag skrev några rader om HÄR.

                                                                             *

För övrigt har vi besök av ett tranpar.

Än är det inte riktigt vår

Jag tar kikaren och går över strandbetet ner till havet vid Sik. Intensivt blå himmel och sol, men kylig vind från norr. Grågäss och gravänder, svanar, strandskator och lärkor. Inga tofsvipor. Än är det inte riktigt vår.

När nu i Wåhrens-frögd all Wintrens möda stanar

Nej, så gammal är jag inte än att jag har blivit religiös.
Och jag har inte drabbats av "Skälfwe-sot" eller någon allvarligare åkomma till kropp eller själ. Men dessa allt annat än milda vårdagar läser jag gärna Jacob Frese (ca 1690-1729).

Barockens svenska språk är på något sätt mer språk än dagens, om man nu kan säga så. Det lyser mer, det har mer kropp, mer betydelsetyngd. Kanske för att det hör hemma i en tid då det skrivna och tryckta språket inte flödade lika rikligt som nu. Eller vad är det språket gör nu? Sköljer över oss? Dränker oss?

Frese föddes i Viborg i Karelen i svenska Finland, fick 1711 fly undan ryssarna och kom till Stockholm där han fick anställning som extra ordinarie kanslist vid kungliga kansliet. Han umgicks i borgerliga och litterära kretsar, hemma hos Sophia Elisabeth Brenner och med andra av tidens poeter. Han skrev ett högtidstal på vers till Karl XII:s namnsdag 1715 och tidstypiska hyllningsdikter vid bröllop och begravningar.

Men hans liv var ett liv i fattigdom och ohälsa.
Drabbad av en sjukdom som kanske var malaria och som till slut tog hans liv, skrev han varje vår under sjutton års tid en vårsång. I dessa bryter, som Carl Fehrman skriver i "Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen" (Natur och kultur, 1961), "en vekt melankolisk livskänsla fram för första gången i svensk barocklyrik." Det är nog det som tilltalar mig.

Märkliga är de vägar min läsning tar ibland. Hur kom det sig att jag kom att tänka på Frese? Och gick till hyllan, tog fram och började läsa. Det ena gav i alla fall det andra. Jag satt sedan med lunchmackorna ute på altanen och läste Tomas Tranströmers bidrag om tillfällighetsdikter, "Från 1719", i "Författarnas litteraturhistoria. I" (Författarförlaget, 1977), där Frese skymtar förbi.

Kanske kommer jag att skaffa och läsa Sven Christer Swahns avhandling? Men jag ska ju sluta att fylla hyllorna, sluta vingla fram så här i litteraturens värld! Eller fortsätta.

Textsidan är skannad ur "Sveriges national-litteratur 1500-1920" (Bonniers, 1921).

Är blommor lyckligare än människor?

Är blommor lyckligare än människor?

Undrar jag över när jag äter min enkla lunch i dag - bröd, ost, lök och oliver, ett gott öl - sittande ute vid trädgårdsbordet i en oväntad, underbar vårvärme, med fjärilfladder och fågelsång. Jag kan se gräset växa. Sädesärlan Sigge har återvänt och kommer framvippande, nyfiken som alltid. Kanske minns han brödsmulorna från i fjol?

Nej, jag har inte glömt Leopardi - det är bara det att jag villigt låter mig förföras av våren, av solen och ljuset. Jag översvämmas av nuet och låter illusionen råda.

Är kanske lökväxter särskilt lyckliga? De på bilden här växer i det som vi kallar Parken. Varje år börjar deras liv på nytt, spirande upp ur bädden av multnande löv. De lever liv efter liv och har nog gjort så i flera hundra år. Födelse och död efter födelse och död.
Det är annat än vår enda chans.

Det gäller att ta den tillvara. Som Ekelöf skrev:

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.

PS: Jag glömde visst svaret på frågan. Nej, blommorna är nog inte lyckligare än vi, trots de många liven. Eller kanske just därför.

Yrvakna paddor

Äntligen kom den första riktiga vårsöndagen. Strålande sol och hög himmel. Lite rensning i trädgården, lite eldande. En bok och en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. En njutning bara att sitta, lyfta blicken från boken och se ut över fälten och andas in den starka vårluften.

En vandring runt Ljungsjön. Lunch i solvärmen med denna vackra vy framför ögonen.

Det är gott om sanka partier öster om sjön. Stigen vi går på, som förmodligen är uråldrig, letar sig listigt fram uppe på de smala grusåsarna. Vi stannar och hälsar på de yrvakna paddorna.

Vårsöndag

Korta notiser medan vårsolen skiner

På lunchpromenaden i dag bröt solen fram och vinden kändes plötsligt inte längre så kall. Folk vände ansiktet mot det flödande ljuset och blundade. Alla färger tändes. Tulpanerna lyste i torgstånden. Det finns hopp. Våren är på väg.

Sent i går kväll la jag in de sista uppgifterna om 1700-talets arbetsvandrande hallänningar i min databas. Nu är grundmaterialet klart. Nu återstår bara att skriva en intressant uppsats.
Och, om jag vill ta de 15 högskolepoängen, läsa kurslitteraturen och göra hemtentan.

Dessutom, för alla nostalgiker, har dagens Hallands Nyheter ett underbart bildreportage (länkdöden har slagit till...) om en gammal Caltexmack i Varberg. Dock inte den på Södra vägen, utan den på Kungsgatan.

Pånyttfödelse och förintelse

Inte mycket blir läst dessa dagar då trädgård och växthus kräver insatser. De första vårdagarna med värme, de där dagarna man drömt om under den långa, tröstlösa västkustvintern, de har äntligen kommit.
För mig är den tidiga våren hoppets tid. Jag får kanske vara med ett varv till. Den spirande grönskan, fåglarna, sådden. Upplevelsen av vårens under, pånyttfödelsen, de intensiva sinnesintrycken, koltrastens sång som blir alltmer obegripligt vacker ju äldre man blir.
Pånyttfödelse, men också förintelse. Jag eldade upp mammas gamla korgstol som hade stått i växthuset och blivit mer och mer möglig. Jag bar den till åkerkanten, lade tidningar under och tände. Det kändes som en rit. Ett av de många, många avskeden.

"så lever vi och tar beständigt avsked",

som Rilke skriver i den åttonde av Duinoelegierna.
(Så blev det ändå en litterär tråd! Rainer Maria Rilkes "Duinoelegierna" finns i tolkning av Erik Lindegren, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1967)