Nej, så gammal är jag inte än att jag har blivit religiös.
Och jag har inte drabbats av "Skälfwe-sot" eller någon allvarligare åkomma till kropp eller själ. Men dessa allt annat än milda vårdagar läser jag gärna Jacob Frese (ca 1690-1729).
Barockens svenska språk är på något sätt mer språk än dagens, om man nu kan säga så. Det lyser mer, det har mer kropp, mer betydelsetyngd. Kanske för att det hör hemma i en tid då det skrivna och tryckta språket inte flödade lika rikligt som nu. Eller vad är det språket gör nu? Sköljer över oss? Dränker oss?
Frese föddes i Viborg i Karelen i svenska Finland, fick 1711 fly undan ryssarna och kom till Stockholm där han fick anställning som extra ordinarie kanslist vid kungliga kansliet. Han umgicks i borgerliga och litterära kretsar, hemma hos Sophia Elisabeth Brenner och med andra av tidens poeter. Han skrev ett högtidstal på vers till Karl XII:s namnsdag 1715 och tidstypiska hyllningsdikter vid bröllop och begravningar.
Men hans liv var ett liv i fattigdom och ohälsa.
Drabbad av en sjukdom som kanske var malaria och som till slut tog hans liv, skrev han varje vår under sjutton års tid en vårsång. I dessa bryter, som Carl Fehrman skriver i "Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen" (Natur och kultur, 1961), "en vekt melankolisk livskänsla fram för första gången i svensk barocklyrik." Det är nog det som tilltalar mig.
Märkliga är de vägar min läsning tar ibland. Hur kom det sig att jag kom att tänka på Frese? Och gick till hyllan, tog fram och började läsa. Det ena gav i alla fall det andra. Jag satt sedan med lunchmackorna ute på altanen och läste Tomas Tranströmers bidrag om tillfällighetsdikter, "Från 1719", i "Författarnas litteraturhistoria. I" (Författarförlaget, 1977), där Frese skymtar förbi.
Kanske kommer jag att skaffa och läsa Sven Christer Swahns avhandling? Men jag ska ju sluta att fylla hyllorna, sluta vingla fram så här i litteraturens värld! Eller fortsätta.
Textsidan är skannad ur "Sveriges national-litteratur 1500-1920" (Bonniers, 1921).
7 kommentarer:
"vingla fram i litteraturens våld" läste jag. Fel.
Att "en vekt melankolisk livskänsla {bröt]fram för första gången" är kanske lite märkligt, med tanke på alla våra folkvisor. Och: tiden - ute i världen; Donne tex, men han var förstås mer överpersonlig.
Det fina här är det liksom robusta och ärliga i hans sorg eller vemod. Robust som barockslingorna ovanför.
Och språket. Som för oss klingar så kärnfullt att bara isländska sagor kan mäta sig...
Det var ROLIGT att du tog fram den här!
I Ellerströms lilla serie som kom nyligen finns ett urval av stackars Freses dikter. - Jo, det är något särskilt med barock-språket.
Gabrielle:
I litteraturens våld är nog en alternativ beskrivning av mitt leverne...
Folkvisor och annat, ja, men det var: "en vekt melankolisk livskänsla ... för första gången i svensk barocklyrik."
Björn:
Jo, jag såg det när jag sökte lite på Frese. Kanske något som söker sig till min hylla, om jag inte besinnar mig. (Se föregående svar om "våld").
Har du sett att man kan läsa Frese i gammal god svårläst stil på Litteraturbanken: http://litteraturbanken.se/forfattare/FreseJ/titlar/PoetiskeSamblingar/sida/1/faksimil
Tack för tipset, Björn!
"Herde och Landt-lefwernes liuflighet" blir ännu bättre i frakturstil...
En läsvärd dikt av Frese är den som bär titeln "Klagan öfwer en Steglisa, som utur Buren i fria Luften utsläptes, men Ägaren blef intalt, at Foglen då under händer dödde, på berörde Ägares enfaldige begiäran, i hast fattad, och i en förstäld Enfaldighet till honom öfwergifwen."
Den finns på nätet och jag begrundar den när jag ser steglitsorna som då och då dyker upp i vår trädgård.
Anonym:
tack för kommentar. Jag ska leta reda på dikten. Bara titeln... Här hemma är det nog flera år sedan jag såg en steglitsa.
Skicka en kommentar