Inte mycket blir läst dessa dagar då trädgård och växthus kräver insatser. De första vårdagarna med värme, de där dagarna man drömt om under den långa, tröstlösa västkustvintern, de har äntligen kommit.För mig är den tidiga våren hoppets tid. Jag får kanske vara med ett varv till. Den spirande grönskan, fåglarna, sådden. Upplevelsen av vårens under, pånyttfödelsen, de intensiva sinnesintrycken, koltrastens sång som blir alltmer obegripligt vacker ju äldre man blir.
Pånyttfödelse, men också förintelse. Jag eldade upp mammas gamla korgstol som hade stått i växthuset och blivit mer och mer möglig. Jag bar den till åkerkanten, lade tidningar under och tände. Det kändes som en rit. Ett av de många, många avskeden.
"så lever vi och tar beständigt avsked",som Rilke skriver i den åttonde av Duinoelegierna.
(Så blev det ändå en litterär tråd! Rainer Maria Rilkes "Duinoelegierna" finns i tolkning av Erik Lindegren, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1967)
