Rilke: Testamente

Vad nu, ännu en bloggpost? Är jag på väg mot en bernursk flitighet? Nej, det är bara tillfälligt, jag försäkrar.

Jag ville läsa något kort, koncentrerat, och hittade en liten vacker volym i serien "Udda pärlor" från Ersatz förlag: Rainer Maria Rilkes "Testamente", i översättning av Anna Bengtsson.

Det handskrivna manuskriptet till "Testamente" anförtroddes åt en väninna, hamnade i arkiv och publicerades först 1974.

Rilke skrev det vintern 1920-21 under en vistelse på Schloss Berg am Irchel i Schweiz, där han erbjudits att bo och skriva i ostördhet. Men ett nyanlagt sågverk bryter den skapande tystnaden. Till skaparkrisen bidrar också kärleken till konstnären Baladine Klossowska. I korta, poetiska stycken och brevutkast tonar bilden fram av Rilkes absoluta behov av ensamhet, för att kunna skapa. Och kanske kan även andar av mindre format hitta tänkvärda formuleringar kring kärlekens olösliga dialektik.

"Denna ensamhet, i vilken jag funnit styrka sedan tjugo år, får inte bli till ett undantag, till 'semester', som jag under många rättfärdiganden måste anhålla om hos en övervakande lycka. Jag måste leva gränslöst i den. Den måste förbli det grundmedvetande som jag alltid kan återvända till, inte med avsikten att nu, genast, avkräva den en viss utdelning, inte med förväntan på att den skall vara produktiv; utan oavsiktligt, obetonat, skuldlöst: som till den plats där jag hör hemma."

"I vår ljuvaste och kanske sannaste stund försäkrade Du mig att Du nu skulle kunna fatta alla sorters kärlek till mig. Ack, samla Dig, ......, till den kärlek, vad den nu må kallas, som beviljar mig mitt liv, som om möjligt stärker det åt mig. Jag kommer inte undan mig själv. För om jag gav upp allt allt som är mitt och, så som jag ibland längtar efter att göra, blint kastade mig i Dina armar, förlorade mig i dem -, då skulle Du ju hålla någon som givit upp sig själv: inte mig, inte mig."

"så lever vi och tar beständigt avsked"

Klockan elva på kvällen är himlen fortfarande ljus, med långsamt vandrande moln. Vinden har mojnat. Kvigorna rör sig därute på betet. Träden har svartnat.
Ännu en semesterdag, men inte så mycket tid till läsning.
Andra boken av Essayerna är avslutad. Jag känner av den där meningslösa rastlösheten. Då är det lämpligt att ta en tunn grön volym ur hyllan, Rilkes "Duinoelegierna" och läsa.

"Med vida ögon ser allt kreaturligt
i öppenheten in. Blott våra ögon
tycks omvänt se och ringa in dess synfält
med fällor hindrande dess fria utblick.
Vad utom är, det fattar vi allenast
av djurets anlete; ty redan barnet
förvänder vi och tvingar det se bakåt
mot allt vi uttytt, ej mot öppenheten
som präglar djuransiktet. Fritt från död.
Den som vi enbart ser; det fria djuret
har undergången bakom sig, blott Gud
framför sig, och när det går, så rör det sig
i evighet, som brunnar går i dagen.

[...]

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot allting vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva.

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid,
vad vi än gör, i hållning liknar en
som drager bort? Likt en på sista höjden,
som visar honom dalen än en gång,
sig vänder, stannar och helst ville dröja -
så lever vi och tar beständigt avsked."

Denna volym har följt mig genom åren och är en outtömlig läsning. Beroende på sinnesstämning växlar mitt omdöme mellan "högsta visdom" och "obegripligt nonsens". Eftersom jag ständigt återvänder är det nog någonting åt det första omdömet som gäller.
Den är en rik källa för den som vill meditera över tillvaron.

Pånyttfödelse och förintelse

Inte mycket blir läst dessa dagar då trädgård och växthus kräver insatser. De första vårdagarna med värme, de där dagarna man drömt om under den långa, tröstlösa västkustvintern, de har äntligen kommit.
För mig är den tidiga våren hoppets tid. Jag får kanske vara med ett varv till. Den spirande grönskan, fåglarna, sådden. Upplevelsen av vårens under, pånyttfödelsen, de intensiva sinnesintrycken, koltrastens sång som blir alltmer obegripligt vacker ju äldre man blir.
Pånyttfödelse, men också förintelse. Jag eldade upp mammas gamla korgstol som hade stått i växthuset och blivit mer och mer möglig. Jag bar den till åkerkanten, lade tidningar under och tände. Det kändes som en rit. Ett av de många, många avskeden.

"så lever vi och tar beständigt avsked",

som Rilke skriver i den åttonde av Duinoelegierna.
(Så blev det ändå en litterär tråd! Rainer Maria Rilkes "Duinoelegierna" finns i tolkning av Erik Lindegren, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1967)