Undrar jag över när jag äter min enkla lunch i dag - bröd, ost, lök och oliver, ett gott öl - sittande ute vid trädgårdsbordet i en oväntad, underbar vårvärme, med fjärilfladder och fågelsång. Jag kan se gräset växa. Sädesärlan Sigge har återvänt och kommer framvippande, nyfiken som alltid. Kanske minns han brödsmulorna från i fjol?
Nej, jag har inte glömt Leopardi - det är bara det att jag villigt låter mig förföras av våren, av solen och ljuset. Jag översvämmas av nuet och låter illusionen råda.
Är kanske lökväxter särskilt lyckliga? De på bilden här växer i det som vi kallar Parken. Varje år börjar deras liv på nytt, spirande upp ur bädden av multnande löv. De lever liv efter liv och har nog gjort så i flera hundra år. Födelse och död efter födelse och död.
Det är annat än vår enda chans.
Det gäller att ta den tillvara. Som Ekelöf skrev:
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
PS: Jag glömde visst svaret på frågan. Nej, blommorna är nog inte lyckligare än vi, trots de många liven. Eller kanske just därför.
2 kommentarer:
Äter verkligen sädesärlor brödsmulor?
Ärligt talat har jag inte en aning... Jag har aldrig sett Sigge äta brödsmulor. Han kanske bara är nyfiken, som sädesärlor ofta är. Sällskaplig, för att nu antropomorfera mer...
Skicka en kommentar