Crister Enander: "Skiftande speglar"

Idag regnar det igen. Det är åter mildväder och grått och alltså alldeles normalt för denna "vinter".

Jag ägnar några timmar åt att gallra och flytta om i bokhyllorna, en process som leder till, inte bara uppvirvlande damm, utan också till uppvirvlande läsminnen från långt tillbaka. 

Jag har läst Crister Enanders "Skiftande speglar - essäer & porträtt" (Bokförlaget h:ström - Text & kultur, 2011). Det är en på många sätt handfast och gedigen volym, som "samlat det bästa ur de senaste årens produktion av författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". 

Här finns längre och kortare texter om äldre och nyare litteratur. Enander är en beläst man; personregistret upptar mer än 350 namn. Han skriver bra, placerar ofta sina författare i målande scener, räds inte drastiska formuleringar och är ibland jäkligt rolig.

Bara en anmärkning först, inte inom parentes, utan rakt ut sagt: jag saknar publiceringsuppgifter för de olika texterna. De bör finnas med. Allt skrivs i sin tid, i sitt sammanhang.

Jan Arnald karakteriserar i förordet Enander som "den svenska litteraturens verklige särling", en envis särling, som gjort sig omöjlig överallt i den svenska kulturella ankdammen, en rättshaverist, en bråkmakare, en galning. Han kombinerar, enligt Arnald, grova rallarsvingar med "en ytterst välutvecklad läsförmåga, där känslan för fina nyanser och stilistiska skiftningar är kärnan."

Enander har publicerat ett tiotal volymer. Jag har inte läst en enda av de tidigare. Och jag måste bekänna att särlingen Enanders bråkande har gått mig helt förbi. Några recensioner är det enda jag har läst. Men efter att ha läst "Skiftande speglar" så vill jag nog i alla fall hålla med Arnald om den avslutande delen av karakteristiken. Den stämmer.

De litterära porträtten är vältecknade och intressanta. I längre texter avhandlas Olof Lagercrantz, Gunnar Ekelöf, Kerstin Ekman, Sven Delblanc och många fler.
Porträttet av Lars Gustafsson och analysen av romansviten från sjuttiotalet, "Sprickorna i muren", är högintressant. Vem skriver så lysande om den offentliga lögnen idag? Och när så Enander dessutom utnämner  "Kärleksförklaring till en sefardisk dam" till en av Lars Gustafssons förnämsta diktsamlingar, då är jag bara med...

En liten bock i kanten, kanske, för det väl devota porträttet av Jan Myrdal. Så skyddslös, oförställd och naket ärlig är han väl inte?

Boken inleds med några självbiografiska texter. Jag återkommer om dem.