Bildning

Så blev det lördag kväll efter en dag med blå himmel och sol, en dag fylld av både roliga och nyttiga aktiviteter, en dag som avslutas med en god fisksoppa och ett gott alsacevin.
Men också ännu en dag utan att jag läst en rad.

Sedan åtminstone femtonårsåldern lämnar varje dag utan läsning mig med en känsla av att ha försummat något. Försummat vad? En pusselbit i min livslånga strävan efter att bli en bildad man?

Jag kommer att tänka på Crister Enanders "Skiftande speglar", som jag nyss skrev några rader om.

Boken inleds med några självbiografiska texter.
Enander bevistar i mitten på sjuttiotalet, som sextonåring, en sammankomst hos Humanistiska förbundet, med Stig Strömholm som föreläsare. Han möter där den bildade borgerligheten.
Han känner en klyvnad. Å ena sidan föraktar han tomheten i det rituella skådespel som utspelar sig, ett skådespel vars regler han inte begriper, den akademiska värld där bildningen finns.

Å andra sidan känner han en hunger efter denna bildning. Han kan inte förklara varifrån kunskapstörsten kom, vad som tände hans längtan efter lärdom och insikter.

"Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott [ ... ] nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta."

Men han inbillar sig aldrig att han är en av dem.

"Hur diskret deras charm än var så fanns inom mig en känsla av avstånd, gränsande till avsmak. Det kallas - det vet jag numera mer än väl - för klasshat. En nedärvd vilja till uppror och motsägelser..."

Den värld då det fanns en bildad borgerlighet är nu en försvunnen värld. Bildning är över huvud taget inte aktuellt längre. Bildning är ingenting för de rika, ingenting för medelklassen, ingenting för de fattiga. Nu handlar det om underhållning, livsstilar och heminredning. Kulturen är bliven en upplevelseindustri. Av arbetarrörelsens forna bildningskamp finns ingenting kvar; sänkta kunskapskrav har devalverat universitetsutbildningarna.

Det är en dyster bild Enander målar upp. Det han kallar "bildningsmisären" - den allmänna förflackningen - är ett samhällsproblem av omfattande proportioner.

"Visst går det att rynka på näsan åt den här typen av funderingar och föraktfullt fnysa över att detta väl ändå är ovanligt futtiga problem. Men så enkelt är det inte. Bildning och kunskap bildar själva grunden för tankeförmågan. Det är genom förmågan att associera, att göra - väntade och oväntade - kopplingar mellan dagens förhållanden och vad som en gång tänkts och skrivits, mellan hur föregångare betraktat världen och sig själva, som nya idéer uppstår. De oväntade infallen kommer inte flygande som stekta sparvar. De kräver möda. De kräver kunskap och medvetenhet om traditionerna. De kräver kort och gott bildning."

Har han rätt i sin svartmålning? Mer rätt än fel, tror jag. Och han drar en, kanske paradoxal, slutsats:

"Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar och värderingar. På den del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningidealet. Det som skiljer, och som alltid varit den stora olikheten. är det kritiska och samhälleliga perspektivet."