Ronny Ambjörnsson: "Ellen Key"

Nej, jag har inte lagt ner bloggen. Och jag har läst en bok.

I morse var det lite kyligare. Grönskan finns kvar, men överallt har höstens färgtoner smugit sig in. Vägrenarnas blåklockor har bleknat. Gräsen är ännu vackrare nu. Och jag längtar redan efter de första riktiga höstdagarnas klara stillhet. Efter sommarens oreda kommer höstens ordning.

"Vem känner idag till Ellen Key?", frågar Ronny Ambjörnsson i sitt förord till "Ellen Key : en europeisk intellektuell" (Bonniers, 2012) och svarar att en del nog har hört hennes namn, men inte vet så mycket om vad hon gjorde och vad hon stod för.

Till denna kategori hörde jag. Nu när jag läst Ambjörnssons omfångsrika idéhistoriska biografi över Ellen Key vet jag betydligt mer.

Från 1860-talet och fram till sin död 1926 var hon oförtrutet verksam som skribent och talare, essäsist och debattör, inom en mängd olika områden. Undervisning och uppfostran, folkbildningsfrågor, arbetar- och kvinnorörelsen, fredsarbetet, skönhet i vardagen, religiösa och filosofiska frågor. Ofta stridbar och kontroversiell. En idealist och visionär som trodde på en långsam evolution i samhället till det bättre, en utveckling där mäns och kvinnors olika egenskaper skulle blandas och utjämnas och skapa en ny och bättre människa.

Ambjörnsson menar att hon inte var någon originell tänkare i första hand, men mycket beläst och influerad av inte bara av sin egen samtid, utan också av den stora europeiska traditionen med namn som Montaigne, Rousseau, Spinoza, Goethe, Spencer, Darwin, Nietzsche.

"Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa", skriver Ambjörnsson.
Han vill "återskapa en tidsanda, inte bara en person". Och det är det som gör den här boken så spännande - och lärorik - att läsa. Keys gärning sätts in i sitt historiska sammanhang. Det är inte fråga om att hålla med eller inte hålla med. Men, som Ambjörnsson skriver, "många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt. Men inte alla. [...] Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker."

Vad det nu än kan tjäna till att läsa böcker som denna, så bidrar det i alla fall något till den rudimentära bildning jag besitter. Eller som Ellen Key skriver: "Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större behållningen af ett studium: ju fler inre bilder..., ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnit för vår personlighet."

Bildning

Så blev det lördag kväll efter en dag med blå himmel och sol, en dag fylld av både roliga och nyttiga aktiviteter, en dag som avslutas med en god fisksoppa och ett gott alsacevin.
Men också ännu en dag utan att jag läst en rad.

Sedan åtminstone femtonårsåldern lämnar varje dag utan läsning mig med en känsla av att ha försummat något. Försummat vad? En pusselbit i min livslånga strävan efter att bli en bildad man?

Jag kommer att tänka på Crister Enanders "Skiftande speglar", som jag nyss skrev några rader om.

Boken inleds med några självbiografiska texter.
Enander bevistar i mitten på sjuttiotalet, som sextonåring, en sammankomst hos Humanistiska förbundet, med Stig Strömholm som föreläsare. Han möter där den bildade borgerligheten.
Han känner en klyvnad. Å ena sidan föraktar han tomheten i det rituella skådespel som utspelar sig, ett skådespel vars regler han inte begriper, den akademiska värld där bildningen finns.

Å andra sidan känner han en hunger efter denna bildning. Han kan inte förklara varifrån kunskapstörsten kom, vad som tände hans längtan efter lärdom och insikter.

"Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott [ ... ] nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta."

Men han inbillar sig aldrig att han är en av dem.

"Hur diskret deras charm än var så fanns inom mig en känsla av avstånd, gränsande till avsmak. Det kallas - det vet jag numera mer än väl - för klasshat. En nedärvd vilja till uppror och motsägelser..."

Den värld då det fanns en bildad borgerlighet är nu en försvunnen värld. Bildning är över huvud taget inte aktuellt längre. Bildning är ingenting för de rika, ingenting för medelklassen, ingenting för de fattiga. Nu handlar det om underhållning, livsstilar och heminredning. Kulturen är bliven en upplevelseindustri. Av arbetarrörelsens forna bildningskamp finns ingenting kvar; sänkta kunskapskrav har devalverat universitetsutbildningarna.

Det är en dyster bild Enander målar upp. Det han kallar "bildningsmisären" - den allmänna förflackningen - är ett samhällsproblem av omfattande proportioner.

"Visst går det att rynka på näsan åt den här typen av funderingar och föraktfullt fnysa över att detta väl ändå är ovanligt futtiga problem. Men så enkelt är det inte. Bildning och kunskap bildar själva grunden för tankeförmågan. Det är genom förmågan att associera, att göra - väntade och oväntade - kopplingar mellan dagens förhållanden och vad som en gång tänkts och skrivits, mellan hur föregångare betraktat världen och sig själva, som nya idéer uppstår. De oväntade infallen kommer inte flygande som stekta sparvar. De kräver möda. De kräver kunskap och medvetenhet om traditionerna. De kräver kort och gott bildning."

Har han rätt i sin svartmålning? Mer rätt än fel, tror jag. Och han drar en, kanske paradoxal, slutsats:

"Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar och värderingar. På den del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningidealet. Det som skiljer, och som alltid varit den stora olikheten. är det kritiska och samhälleliga perspektivet."