Jag läser Carl Fries "Europas morgon - en medelhavsbok" (1974), en sammanställning av författarens tidigare utgivna texter om landskap, odling och kultur runt Medelhavet. Det är femtiotal och sextiotal och här blandas idealistisk retorik med klassisk bildning och djup kunskap om odlingens och människans inverkan på landskapet. Fries böcker är för mig rum att vistas i, att återvända till, när samtiden skaver.
En av de platser Fries besökte var det grekiska Segesta på Sicilien. Hit kom vi i en varm oktoberdag 2007. (Goethe var här 1787).
Utsikt från den välbevarade amfiteatern.
Och det aldrig fullbordade doriska templet.
3 kommentarer:
Det här får mig att längta till de klassiska platserna: Epidauros amfiteater, troligen en av de största från antiken, där var jag 93. Och Afajatemplet på Aegina, där jag var 97. Och...och...och.
Det senaste templet jag såg var nog också doriskt, och rätt fult, tungt och slutet, på agoran i Aten, 2009.
Om jag hade vingar. Etc.
Du är snäll du som nöjer dig med en bok som utflykt, den konsten kan inte jag. Idag är en riktigt jävla jag-vill-härifrån-dag- Men så bor jag också i en storstad.
Snart...snart... Ska jag ut till de lugna vikarna.
Läser Malte Persson - men förlåt och ursäkta, den stora begåvningen och farten - det säger mig inte ett skit, mer än att han hade roligt när han skrev den: Livet på den här planeten. I don´t need it, I´m 64 :)
Gabi (om jag får kalla dig så),
storstaden är ingen bra plats för människor (som jag). Så jag förstår dig.
Själv har jag ägnat två dagar åt att sätta upp nät runt nya fruktträd så att inte älg och rådjur (-sjävlarna) ska käka upp dem. Läsningen går på sparlåga.
Är det sonetterna du läser?
Och ja, man blir mer sparsmakad med åren...
Nej jag tror det är debutromanen (Livet på den här planeten): den rivstartar med en otrolig kickoff-drive. Hur smart och kul som helst. Men sen blir det liksom tomt.
Jag tror uppriktigt att det är något med åldersskillnaden. Erfarenheterna.
Sonetterna får vänta, men jag läser alltid om WS dito. Även om de är lite krystade, som sonetter gärna blir, tunnelbanor och andra aktualiteter till trots.
Rilkes, ett undantag?
(Fruktträd - låter fint. Sålunda levde även vi, i vår guldålder)
Skicka en kommentar