Jag läser Homeros, Odysséen, i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur, 2008) och jag läser en till två sånger om dagen.
Oftast blir det blir på kvällen och ofta ganska sent, när dagens sorl har upphört och jag visserligen är trött, men ändå har lite skärpa kvar.Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan den rätta läsrytmen infann sig.
Björkesons jämfört med tidigare översättningar mer moderna språk skavde lite mot hexametern, som om versformen på något sätt krävde mer ålderdomligt högtidliga formuleringar. I början mer eller mindre skanderade jag tyst för mig själv, men när jag väl släppte på det infann sig snart en lugn och stadig rytm, med hexametern mer som en underton, en drivande puls. Den muntligt berättande formen, med stående epitet, formler och upprepningar gör att läsningen rullar på i långsamt tempo.
Som alla normalt halvbildade har jag läst Erland Lagerlöfs översättning och Eyvind Johnsons omdiktning och har dem någorlunda i minnet, men ändå känner jag nu en förväntan inför varje lästillfälle.
Det är snarast en fördel att jag inte sträckläser. Det ger en koncentration i stunden som är bra för all läsning.
Ett innehållsreferat är naturligtvis bortkastad på läsare av denna blogg...
Men redan öppningen med friarna som våldgästar på Ithaka och Telemachos beslut att ta reda på vad som hänt med Odyssevs gör att bågen redan från början spänns inför hämnden.
Ja, Odysséen är en nära nog perfekt spänningslitteratur.
Den är fascinerande, den homeriska världen, där gudar och människor befolkar samma värld, där gudarna styr och ställer och där människan inte kan göra så mycket åt gudarnas nycker, annat än att hoppas på att de gillar en.
Sture Linnér har skrivit en kort och koncis inledning till den här utgåvan. Jag har också plockat fram hans "Homeros" (Norsteds, 1985) som bredvidläsning.
Jag ska nu börja läsa den artonde sången. Ännu vet bara Telemachos vem tiggaren är...
7 kommentarer:
Jag är också förtjust i Björkesons översättningar, oavsett vad han tar sig an (Aeneiden är en fröjd). Än har jag dock inte kommit längre än till skeppskatalogen i Lagerlöfs version. Kanske är det en generationsfråga (jag är 80-talist), eller så var jag himla trött vid lästillfället, men Homeros hos honom känns som en pärs, medan Björkesons är spänning och magi. Passar på att tipsa om Homerisk hemkomst av Sven Delblanc, dess två essäer om Homeros epos som ger mycket.
Härligt. Det är mer än tjugo år sedan jag läste (ut) den.
Hexameter ger lugn.
Men var det inte hunden och amman som först kände igen den hemvändande tiggaren?
Nu ska jag ta ut ett gammalt ruttet halvfransk band av Iliaden ur bokhyllan; har ett minne av att hexametern var problematisk för den översättaren: Risberg, 1928.
Tobias,
Aeneiden har jag funderat på att läsa. Carl Fries citerar honom i sina italienskildringar. Och tack för Delblanc-tipset - den ska jag försöka hitta.
Gabrielle,
21.55 - först nu hinner jag öppna boken... Alldeles för sent för mig.
Odyssevs avslöjar sig för sonen i sextonde sången, i herden Eumaios koja. Argos viftar på svanen i sjuttonde sången, och Eurykleia känner igen ärret efter vildsvinsgalten i nittonde...
Ärret, ja - jag måste läsa vad Erich Auerbach skriver om Odyssevs ärr i Mimesis... Ständigt denna läsning!
Ha det bra på semestern!
Ja, du ser vad som händer Lennart, när man har att lita till sitt minne och inte går direkt till källan.
Men jag har läst den med förvånansvärd geist, den gången, liksaå Auerbach. SOM däremot finns i hyllan: "Med tydliga konturer, klart och jämnt belysta står eller rör sig människor och ting i ett överskådligt rum; och inte mindre klara, uttömmande uttryckta, välordnade även i affekt, är känslorna och tankarna".
Om Odyssén.
So much for the Undertext, som avhandlades här för några dagar sen.
Önskar dig fortsatt god läsning!
Jag minns också Odyséen som en mycket njutbar läsning. Helt enkelt en spännande berättelse på vers som man helt blev uppslukad av.
Iliaden däremot, som jag sedan glad i hågen tog mig an, gjorde mig besviken. Den kom jag aldrig igenom. Att dessa båda berömda böcker kunde vara så olika!
Håller med Einar.
De glänsande hjälmarna blev liksom för mycket. Hjältarna. Men det finns en omistlig scen där Hector säger farväl till sin maka och lille son, som stirrar undrande på munderingen. Så stirrar vi fortfarande!
Tack Einar,
jag avslutade just läsningen, härute i trädgården denna varma, alldeles vindstilla kväll, när allt tycks ha stannat av och det enda som hörs är en hund på avstånd, trafiken, någon enstaka fågel.
Att sitta kvar här, efter en måltid, med en god öl och en god bok och se molnen driva och låta tankarna vandra, det är nog så nära paradiset man (jag) kan komma.
Det var Carl Fries som gav mig impulsen att läsa Odysséen och jag är glad att jag följde den. Och jag borde skriva några rader. Om jag förmår.
Iliaden har jag också försökt läsa, men det var längesen. Kanske var det för mycket av krig, Gabrielle, glänsande hjälmar är jag inte heller mycket för.
Skicka en kommentar