Hertas igår var utmärkt också det, eftersom det kopplar in till så mycket av vad som pågår inom neurologi och språkforskning, hela anti-Chomsky-köret: "Språket är en parasit".
Min referens är en bok: Terrence Deacon: "The Symbolic Species - The co-evolution of language and the human brain" (från 1997, tror jag)Särskilt kapitel fyra: "Outside the brain".
Jag tror att Herta Müller har rätt. Vi kan inte uttrycka allt med ord, men vi kan tänka utan ord.
Förlåt att jag tjatar om Wittgenstein, men jag tror att den unge W. var något viktigt på spåren i sin "Tractatus". Han försöker där utstaka språkets gränser, och kommer fram till att språket är begränsat till att beskriva "fakta om världen". Allt annat är osägbart.
"Fakta om världen" kan med hjälp av språket beskrivas för andra människor. Men det osägbara är ohjälpligt fångat inom det egna jaget, och kan inte kommuniceras. Bara upplevas.
W. har en mycket viktig poäng: Det osägbara VISAR SIG. Ju tydligare, desto mindre man försöker sätta ord på det. Det osägbara är det som är utanför världen, "det transcendentala" med Wittgensteins egen term.
Låt mig komma med ett grovt tillyxat exempel. Det är åtminstone enkelt, och bör kunna förmedla ungefär vad jag menar. Antag att jag säger : "Gräset är grönt". Jag har då sagt något om världen, som skulle kunna relateras på följande sätt: "Gräset här ute har nu antagit det tillstånd som vi enligt konvention brukar kalla 'se grönt ut'. Det ser friskt och fräscht ut; inte så där torrt och eldfängt som för en månad sedan." Men detta säger inget om den utomvärldsliga (?)egenskapen "grönhet". Vi kan inte beskriva i ord hur "grönt" upplevs av hjärnan. Däremot kan vi med språket ge varandra tips om att exempelvis titta ut genom fönstret och uppleva det där osägbara gröna. Men själva färgupplevelsen kommer vi inte åt med språket. Ändå kan vi ligga i sängen och TÄNKA grönt.
På motsvarande sätt kan upplevelser av musik, förälskelse, svartsjuka, sorg inte beskrivas. Vi kan berätta ATT, men inte HUR. Det senare kan i bästa fall uppammas som ett blekt återsken hos läsaren, utgående från dennes egna tidigare upplevelser.
Om ni inte håller med, så vill jag utmana er: Beskriv vad "sorg" är, och kolla om du har använt något annat än ord som beskriver "fakta om världen". Om jag har rätt, så har du inte heller lyckats förklara vad "sorg" är. Om jag själv har upplevt sorg, så förstår jag vad du menar, men hur du upplever DIN sorg kan jag inte fås att förstå. Jag vet ATT, men inte HUR. Och jag kan själv TÄNKA min egen sorg, trots att den är utomvärldslig (i Wittgensteins mening) och alltså osägbar.
Jag kanske borde ta fasta på Gunnars lite modernare litteraturtips i detta ärende. Nyare kognitionsforskning är givetvis intressant i sammanhanget.
Lars G., visst håller jag med. Min (ytliga) Wittgensteinläsning ligger långt tillbaka, men jag tror att du har rätt. Om språket entydigt kunde spegla världen och något slags gemensam mänsklig upplevelse av den - varför finns det då en världslitteratur?
8 kommentarer:
Tack för ännu ett läckercitat.
Hertas igår var utmärkt också det, eftersom det kopplar in till så mycket av vad som pågår inom neurologi och språkforskning, hela anti-Chomsky-köret: "Språket är en parasit".
För all del... "vad som pågår inom..." - har du någon bra referens? URL?
Gunnar,
kör du krypterat på något sätt? Du har kommenterat och jag har svarat = 2. Ändå står det 1 kommentar.
Ja, eller som nu 3 kommentarer fast det borde vara 4...
Min referens är en bok: Terrence Deacon: "The Symbolic Species - The co-evolution of language and the human brain" (från 1997, tror jag)Särskilt kapitel fyra: "Outside the brain".
Lars G Nilsson sa ...
Jag tror att Herta Müller har rätt. Vi kan inte uttrycka allt med ord, men vi kan tänka utan ord.
Förlåt att jag tjatar om Wittgenstein, men jag tror att den unge W. var något viktigt på spåren i sin "Tractatus". Han försöker där utstaka språkets gränser, och kommer fram till att språket är begränsat till att beskriva "fakta om världen". Allt annat är osägbart.
"Fakta om världen" kan med hjälp av språket beskrivas för andra människor. Men det osägbara är ohjälpligt fångat inom det egna jaget, och kan inte kommuniceras. Bara upplevas.
W. har en mycket viktig poäng: Det osägbara VISAR SIG. Ju tydligare, desto mindre man försöker sätta ord på det. Det osägbara är det som är utanför världen, "det transcendentala" med Wittgensteins egen term.
Låt mig komma med ett grovt tillyxat exempel. Det är åtminstone enkelt, och bör kunna förmedla ungefär vad jag menar. Antag att jag säger : "Gräset är grönt". Jag har då sagt något om världen, som skulle kunna relateras på följande sätt: "Gräset här ute har nu antagit det tillstånd som vi enligt konvention brukar kalla 'se grönt ut'. Det ser friskt och fräscht ut; inte så där torrt och eldfängt som för en månad sedan." Men detta säger inget om den utomvärldsliga (?)egenskapen "grönhet". Vi kan inte beskriva i ord hur "grönt" upplevs av hjärnan. Däremot kan vi med språket ge varandra tips om att exempelvis titta ut genom fönstret och uppleva det där osägbara gröna. Men själva färgupplevelsen kommer vi inte åt med språket. Ändå kan vi ligga i sängen och TÄNKA grönt.
På motsvarande sätt kan upplevelser av musik, förälskelse, svartsjuka, sorg inte beskrivas. Vi kan berätta ATT, men inte HUR. Det senare kan i bästa fall uppammas som ett blekt återsken hos läsaren, utgående från dennes egna tidigare upplevelser.
Om ni inte håller med, så vill jag utmana er:
Beskriv vad "sorg" är, och kolla om du har använt något annat än ord som beskriver "fakta om världen". Om jag har rätt, så har du inte heller lyckats förklara vad "sorg" är. Om jag själv har upplevt sorg, så förstår jag vad du menar, men hur du upplever DIN sorg kan jag inte fås att förstå. Jag vet ATT, men inte HUR. Och jag kan själv TÄNKA min egen sorg, trots att den är utomvärldslig (i Wittgensteins mening) och alltså osägbar.
Jag kanske borde ta fasta på Gunnars lite modernare litteraturtips i detta ärende. Nyare kognitionsforskning är givetvis intressant i sammanhanget.
Lars G.,
visst håller jag med. Min (ytliga) Wittgensteinläsning ligger långt tillbaka, men jag tror att du har rätt.
Om språket entydigt kunde spegla världen och något slags gemensam mänsklig upplevelse av den - varför finns det då en världslitteratur?
Ja, se där! Det fanns fler som hade tänkt som jag gjorde i kommentaren till Herta-citatet.
Skicka en kommentar