Jag vågar mig på en vandring till - för att det kanske kan inspirera någon, men mest för att testa Picasa som bildhanteringsprogram. (Ännu en bit in i Googles stora gap...). Jag har haft problem med att föra över den nya kamerans tunga bilder till bloggen. Nu ska man kunna förstora bilderna igen. (Nähä, inte den andra...)
I alla fall. Även lördagen 2 maj blev en vandringsdag, om än inte så långt, kanske 9 km. Vi utgick från Varmanshuvud, bara hundra meter från platsen där vi åt lunch dagen före. Vid denna skylt började vi gå mot Köinge.
Först en skogsväg, sedan knappt skönjbara hjulspår upp genom en öppen, fin bokskog, sedan bara svaga indikationer på var stigen gick. Vi fick använda gps:en för att hålla oss mellan Mjällbjärsbranten och sankmarken innan vi kom på en skogsväg igen, ner mot Stenliden och Skogshagen.
Därefter asfaltsvägen västerut längs Mjällsjön och i vägskälet med Åkullavägen gick vi mot nordost in på en skogsväg förbi Stegareds ramsåg mot det fina lilla torpet norr om Mjällsjön (som vi bestämde oss för att köpa om det blir till salu), men innan vi kom fram dit vek vi av till vänster och kom ut på vägen mot Åkulla. Efter bara femtio meter in till höger på en skogsväg genom ett kalhygge och sedan uppför en mycket brant backe. Men dessförinnan åt vi lunch i solen med detta skogspanorama framför oss.
Vi letade oss genom skogen ner till en skogsväg strax söder om Bockstens mosse. Vi bestämde oss för att göra ett besök på platsen där Bockstensmannen hittades. Besöket blev lite längre än tänkt, för i en bil på parkeringen satt Owe Wennerholm, den idoge forskaren, och vi fick en halvtimmes både lärd och spännande redovisning av hans alternativa teori om vem Bockstensmannen var och hur och när han mötte sitt öde.
4 kommentarer:
Skiftningarna i skogen på andra bilden är så fina - än har grönskan inte kommit så långt häruppe, men jag såg det i Småland i helgen som var.
Det är naturens eget konstverk. Al (tror jag), gran, björk och bok.
Nu återvänder jag snart till dessa trakter för en månads besök ungefär och då ämnar jag allt följa den mellanhalländska vandringsbloggens fotspår! Och bilden på vägskälet känner jag ju igen.
Hedda, vad kul! Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle bli något slags vägvisare... Funderar på att lämna ett spår efter mig någonstans, ett tecken, och se om du upptäcker det.
Jo, ja såg i dina Memoarer att du stått vid samma vägskäl. Lycka till!
Skicka en kommentar