Italo Svevo är mest känd för sin roman "Zenos bekännelser" (1923) (som jag skrivit om här), men han skrev tidigt två romaner, "Una vita" (1892) och "Senilità" (1898), som inte väckte någon som helst uppmärksamhet. Men så fick Svevo en lärare i engelska hos Berlitz i Trieste, James Joyce, som läste "Senilità" och uppmuntrade Svevo att fortsätta skriva.
Någon har hävdat att Svevo stod modell för Leopold Bloom.
Jag har läst "Senilità" i engelsk översättning. (Titeln "As a man grows older" föreslogs av Joyce).
Emilo Brentano är tjänsteman på ett försäkringsbolag i 1890-talets Trieste. Han är ogift och oerfaren, snart fyrtio och lever ett inrutat och inskränkt liv tillsammans med sin syster. Han vantrivs med tillvaron och för att få något ut av livet förälskar han sig i Angiolina, en femme fatale som för att försörja sin familj odlar förbindelser med olika män.
Brentano lever i en fantasivärld, där han ska skapa om och förädla Angiolina, höja henne till sin egen nivå, samtidigt som han gör allt för att få ligga med henne. Hans mer erfarna konstnärsvän Balli ser hur han förleds och varnar honom, hans syster lider av hans ändrade liv där hon försummas, men i sitt självbedrägeri är han blind och döv och inte förrän systern ligger för döden förmår han bryta med Angiolina. Först då inser han att det är ett lugnt, småborgerligt liv utan passioner som han egentligen vill leva.
Brentano påminner om Cosimo Zeno. Samma inskränkta perspektiv, samma självupptagenhet och förvridna verklighetsuppfattning, samma pendling mellan självömkan och plötslig handlingskraft som närmar sig brutalitet. Gång på gång närmar han sig en insikt om det verkliga förhållandet, gång på gång ryggar han tillbaka, oförmögen att fatta ett beslut.
Det är en underhållande bok, med både bitande satir och humor och psykologisk insikt. Kanske, om man är otålig, lite väl långsam. Men på de avslutande femtio sidorna ökar tempot och man sträckläser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar