Läsningen av Paul Austers senaste roman, "Invisible" (Faber and Faber, 2009), får mig att fundera på verklighet och fiktion. Vilket väl inte är så underligt. Hela Austers författarskap är en labyrint där verkligheten ofta visar sig vara fiktion och fiktionen (kanske) är det närmaste verkligheten vi kommer.
I romanens första delen är berättarjaget Adam Walker, en tjugoårig student vid Columbia University i New York, en "know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet."
Året är 1967, "Summer of love", Vietnamkrig och hotande inkallelse.
På ett party uppmärksammas han av en fransk gästprofessor Rudolf Born och dennes sambo Margot och helt osannolikt erbjuds han ett frikostigt arvode för att bli redaktör för en ny litterär tidskrift. När professorn är i Paris tillbringar Walker nätterna med den erotiskt mer erfarna Margot.
På väg till ett restaurangbesök för att diskutera tidskriften utsätts Walker och Born för ett rånförsök och Born knivdödar rånaren. Walker vill anmäla saken, men hotas av Born och när han till slut går till polisen har Born och Margot lämnat USA.
Händelsen sätter djupa spår hos Walker. Som så ofta hos Auster, slumpen, tillfälligheten, som får livet att ta en annan bana.
I andra delen dyker plötsligt ett nytt berättarjag upp: det visar sig att det vi läst var inledningen till en bok som Walker, nu 2007 i sextioårsåldern och döende i leukemi, skickat till Jim, en studentkamrat som nu är framgångsrik författare, för att denne ska bedöma manuset och hjälpa honom vidare. Han vill berätta sin historia innan han dör.
Jim får sig tillsänt ytterligare ett kapitel, med varningen att det kan vara frånstötande läsning. Det handlar om hur Walker och hans ett par år äldre syster Gwyn, som flyttat in hos honom, under en sommarmånad lever i en intensiv erotisk gemenskap. (Systern avfärdar senare det hela som en önskedröm, en fantasi, när hon får läsa Walkers manus.)
Walker hinner dö innan Jim får chansen att träffa honom.
Jim fortsätter att bearbeta Walkers manus, som nu mer är osammanhängande anteckningar.
Walker åker till Paris som utbytesstudent. Han bor på ett sunkigt hotell och självfallet återupptar han relationen med Margot, som nu dumpats av Born.
Born planerar att gifta sig med en annan kvinna. När Walker oväntat stöter på Born får han idén att som hämnd berätta för kvinnan och hennes dotter Cécile om Borns dåd i New York, för att skada denne.
Men planen misslyckas och Born, som har kontakter, hämnas genom att få Walker utvisad.
Till slut reser Jim med sin hustru till Paris och han möter den nu snart sextioåriga litteraturforskaren Cécile och genom samtal och en kopia av hennes dagbok får han veta att Born nu lever ett isolerat liv på en ö i Karibien. Hon har besökt honom och han framstår som en bisarr, reaktionär galning.
Och här, aningen abrupt, slutar romanen. Man blir sittande med några ganska osammanhängande berättelser, som visserligen knyter an till varandra, men som lämnar många frågor obesvarade. Vad hände egentligen? Vad var verklighet och vad var fiktion?
Auster skriver som vanligt med till synes lätt hand, språket flyter, man dras med, fängslas och hålls i spänning. Det här är naturligtvis inte något annat än god underhållning. Auster har skrivit med större tyngd och mer svärta i sina tidiga romaner. Bäst är nog den självbiografiska "Att uppfinna ensamheten" från 1982.
En vanligt förekommande kritik mot Auster är att han numera skriver samma bästsäljande Auster-roman gång på gång. Och det kan ligga något i det. Men jag kommer nog att läsa nästa Auster-roman också. Den är redan aviserad för utgivning i september.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar