Det sista av styckena i Italo Calvinos "Palomar" heter "Hur man lär sig vara död"
"Herr Palomar beslutar att hädanefter uppträda som om han vore död, för att se hur världen klarar sig utan honom. Sedan en liten tid tillbaka har han märkt att saker och ting inte längre förhåller sig som förut mellan honom och världen; om det förut tycktes honom som om de väntade sig något av varandra, han och världen, kommer han nu inte längre ihåg vad det var de väntade sig, om det var av ondo eller av godo och inte heller varför denna väntan höll honom i en ständigt ångerfull oro."
I denna fullkomligt lysande text analyserar Palomar sedan hur det är att vara död. Det visar sig inte vara utan problem. Där finns stora lärdomar att hämta.
Och inte bara om detta att vara död.
För den levande, som plågas av att ännu inte ha hunnit läsa allt det han vill läsa finns även livsvisdom:
"Palomar underskattar inte de fördelar som den levandes belägenhet kan ha gentemot den dödes, inte vad beträffar framtiden, där riskerna alltid är mycket stora och förmånerna kan vara kortlivade, utan vad beträffar möjligheten att förbättra formen på sitt eget förflutna. […] En människas liv består av en summa av händelser där den sista rent av skulle kunna förändra innebörden av hela summan, inte för att den räknas mer än den föregående utan för att händelserna när de en gång innefattas i ett liv, infogar sig i en ordning som inte är kronologisk utan svarar mot en inre arkitektur. En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: "Hur kunde jag leva utan att ha läst den!" och även: "Så synd att jag inte läste den när jag var ung!" Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen.
Detta är den svåraste delen för den som vill lära sig att vara död: att övertyga sig om att ens eget liv är en redan avrundad summa, helt och hållet i det förflutna, en summa som man inte längre kan addera något till…"
(Italo Calvino: Palomar. Översättning Viveca Melander. Bonniers 1985)
2 kommentarer:
Tack! Det jag särskilt tyckte om i det stycket var att även det förgångna tar verkan av det man läser i nuet, som om betydelsen nästan förändras när man blir given ett nytt synsätt, någon insikt - något förklarande. Kul med Calvino!
Calvino var en mycket klok man. Och underhållande. Jag har satt upp honom på att-läsa-om-listan - som börjar bli lite för lång för en normal livstid. Det är mycket man måste försonas med...
Skicka en kommentar